Erling Bronsberg: Epsteins pengar avslöjar styrningshål i svensk-amerikanskt biotekniknätverk

En exklusiv Stockholmskonferens, Swedish-American Life Science Summit (SALSS), samlade under 17 år forskare och företagsledare för att tala om framsteg inom bioteknik och medicin. Nu visar, enligt Proletärens reporter Erling Bronsberg, att nyligen offentliggjorda e-brev ur de så kallade ”Epstein-filerna” pekar på att den dömde finansmannen Jeffrey Epstein bidrog till finansieringen via sin stiftelse, med en konstruktion som gjorde att hans namn inte syntes som finansiär.

Huvudarrangör för konferensen var näringslivsprofilen Barbro Ehnbom, som Bronsberg beskriver som utpekad som en nära vän till Epstein. SALSS uppges ha haft kopplingar till Handelshögskolan i Stockholm och ha lockat deltagare från svensk livsvetenskapsindustri samt internationella kretsar. Den centrala sakuppgiften i Bronsbergs text är inte att svenska institutioner uttryckligen ställde sig bakom Epstein, utan att ett långvarigt, prestigetungt nätverk kunde ta emot medel som var ordnade för att vara svårgenomskinliga utan att något effektivt stopp utlöstes.

Detta är lika mycket en fråga om styrning som om moral. Konferenser och forskningsnätverk drivs av status: namnkunniga talare, internationella kontakter och förmågan att samla beslutsfattare. Vinsterna är omedelbara och ofta personliga – starkare meritförteckningar, större kontaktnät, framtida anslag – medan nackdelarna av anseendeskador kommer senare och tenderar att spridas ut på andra. När en finansiär döljs bakom en stiftelse eller mellanhand stiger kostnaden för granskning, och frestelsen blir att betrakta det som någon annans ansvar.

Bronsbergs uppgifter pekar på en praktisk svaghet i många akademiska och halv-akademiska upplägg: regelverk för efterlevnad är ofta utformade för direkta anslag till lärosäten, inte för sponsring, resebidrag eller konferensmedel som går via stiftelser som kan skymma den yttersta källan. Om arrangören trovärdigt kan säga att pengarna kom via ett ”legitimt” fordon blir ansvaret utsmetat: värden kan hänvisa till arrangören, arrangören till stiftelsen, och deltagarna till konferensens varumärke.

Tidshorisonten är avgörande. En enstaka sponsring kan avfärdas som en miss. En 17-årig drift tyder på en stabil struktur där uppsidan av att fortsätta sammankalla vägde tyngre än incitamentet att ställa obekväma frågor. Det visar också varför anseenderisk ofta ”upptäcks” först när den blir ett mediefaktum – när läckta e-brev eller utomstående granskningar gör ett privat finansieringsflöde till en offentlig belastning.

Bronsbergs redogörelse lämnar en konkret fråga till svenska institutioner med band till SALSS: vilka regler fanns för att granska finansiärer, vem godkände dem, och varför hade ett system som kan nagelfara forskares etikprövningar så svårt att nagelfara pengarnas ursprung.

Konferensen fortsatte år efter år i Stockholm, medan finansiärens namn hölls borta från listorna.