Irans säkerhetschef Ali Larijani dödas i israelisk attack i Teheran

Iranska statliga medier bekräftade på tisdagen att Ali Larijani, landets främste säkerhetsansvarige, har dödats i en israelisk attack i Teheran, enligt The Independent. Israel uppgav att angreppet träffade en ”gömlägenhet” under natten. Israels försvarsminister Israel Katz hävdade också att befälhavaren för den paramilitära Basij-styrkan, Gholamreza Soleimani, dödades i en separat attack. Dödsfallen kommer bara dagar efter krigets inledande slag, där den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei dödades – medan Europa ser ett växande krig och betalar för det vid bensinpumpen.

Larijani var ingen fältbefälhavare utan en maktmäklare: tidigare chef för statlig radio och television, tidigare kärnförhandlare och – senast – ordförande i Irans högsta nationella säkerhetsråd, skriver The Independent. I tomrummet efter Khameneis död sågs han allmänt som en möjlig tyngdpunkt, även efter att Khameneis son Mojtaba utsetts till högste ledare. Att undanröja en sådan person handlar inte bara om att försämra motståndarens praktiska förmåga, utan om att minska regimens beslutsförmåga och tvinga den att lägga sin återstående uppmärksamhet på intern kontroll.

För Europa är den omedelbara följden inte namnet på nästa iranska starke man, utan priset för att hålla tankfartyg i rörelse och flygplan försäkrade. Under de senaste två veckorna har europeisk rapportering följt hur krigets riskpåslag lagts på diesel- och bensinpriser, hur försäkringsbolag omprövar villkoren för sjöfart genom och runt Hormuzsundet, och hur EU-ledare svarat med krismöten som varken breddar farleder eller skapar extra reservkapacitet för flytande naturgas. De fysiska flaskhalsarna – Hormuz, förvätskningsanläggningar för naturgas, tillgången på tankfartyg och återförsäkring – påverkas inte av pressmeddelanden.

Mönstret är välbekant: beslut om upptrappning fattas av aktörer med global räckvidd och framskjutna baser, medan kostnaderna sprids över allierade som upplåter infrastruktur, garanterar logistiken och tar emot prischockerna. Storbritanniens roll visar mekaniken. Att flygbasen RAF Fairford tar emot amerikanska B-1-bombflygplan förkortar insatstider och ökar handlingsutrymmet, men gör också brittiskt territorium till en adress för vedergällning och kräver att brittiska luft- och sjöstridskrafter håller sig i beredskap i närområdet. Räkningen kommer på de mest vardagliga ställena: frakttillägg, försäkringspremier och hushållens drivmedelskostnader.

Europeiska institutioner beskriver fortfarande läget som ett prov på ”strategisk självständighet”. Men självständighet är inte ett slagord; det är överkapacitet och reservlösningar. Om Europa inte snabbt kan ersätta störda energiflöden, inte kan bära stora sjörisker med egna försäkringslösningar och inte kan agera utan amerikansk logistik och basering, då väljer Europa inte sin exponering – den ärvs.

På tisdagen publicerade Teheran en hyllning som kallade Larijani ”martyr”, medan europeiska bilister såg ännu en omgång krigsdrivna prisrörelser. Attacken mättes i en lägenhet; kostnaderna mäts i miljoner kvitton.