Bränsleransonering sprider sig i Sydostasien

Bilder

×

Workers changing fuel price at a Manila filling station. The Philippines has initiated emergency powers amid instability caused by energy price surges. Photograph: Ted Aljibe/AFP/Getty Images theguardian.com

A worker fills a motorbike with fuel in Bangkok. Petrol stations across Thailand have experienced panic buying. Photograph: Rungroj Yongrit/EPA theguardian.com

Tricycle drivers in Manila wait to receive cash aid being distributed amid rising fuel prices caused by the US-Israel war with Iran. Photograph: Ezra Acayan/Getty Images theguardian.com

‹ ›

Bränsleransonering breder nu ut sig i delar av Sydostasien när regeringar försöker dämpa en prischock kopplad till störningar i Mellanösterns försörjningsleder. The Guardian rapporterar att Thailand ber kontor att ställa luftkonditioneringen på 26–27 grader och till och med uppmanar nyhetsuppläsare att slopa kavaj, medan Filippinerna har flyttat statligt anställda till fyradagarsvecka och gett regeringen nödbefogenheter att tillfälligt upphäva eller sänka punktskatter på bränsle.

Åtgärderna liknar delvis kampanjer för att visa handlingskraft, men de fungerar också som en karta över var staten fortfarande har reglage: arbetsregler i offentlig sektor, termostater, resebudgetar och subventioner. I Filippinerna, som enligt tidningen får omkring 90 procent av sin olja från Persiska viken, erbjuder staten kontantstöd till förare i kollektivtrafiken och beordrar myndigheter att minska el- och bränsleförbrukningen med 10–20 procent. Thailand diskuterar att dämpa ljusreklam efter klockan 22 och till och med stänga bensinstationer om bristen förvärras, samtidigt som landet stoppar merparten av sin oljeexport och vill öka inblandningen av biodrivmedel. Indonesien skyndar på ett program för biodiesel byggt kring palmolja.

Det dessa steg inte kan göra är att trolla fram fysisk tillgång. När en region är strukturellt beroende av importerad råolja och raffinerade produkter är den avgörande begränsningen inte hur medborgarna beter sig en vardag, utan om laster kan uppbringas, finansieras, försäkras och levereras i tid. Försäkringar mot krigsrisk, tillgång på frakt och raffineringsmarginaler avgör vad som faktiskt anländer; inhemska pristak och ransonering avgör bara vem som får det först. The Guardians rapportering visar den politiska logiken: skydda hushållen från hela prissignalen och hantera därefter de brister som följer med administrativa ingrepp.

Fördelningseffekterna syns redan. En förare av en så kallad jeepney i Metro Manila sade till tidningen att hans nettolön fallit med mer än hälften när dieselpriserna stiger, vilket lämnar dagsinkomster som knappt räcker till baslivsmedel. När regeringar trycker ned priser eller lovar kompensation hålls efterfrågan uppe medan utbudet stramas åt, och bristen blir till en kö, ett ransoneringskort eller en subventionspost i budgeten. Samma dynamik driver regeringar att ”tillfälligt” begränsa export för att hålla inhemska pumpar försörjda, vilket vältrar över problemet på grannar och handelspartner.

För länder som i åratal talat om ”motståndskraft” och ”strategiskt oberoende” blottlägger krisen ett enklare beroende: förmågan att betala för ett fat är mindre avgörande än förmågan att föra det genom omstridda sjöleder och försäkra det när det väl är på väg. I Bangkok är nästa styrmedel som diskuteras ljusreklamens styrka. I Manila är det arbetsveckan.