Josh Ryan-Collins: Räntehöjningar biter inte på krigsdriven inflation

Bank of Englands räntekommitté sammanträder i veckan medan finansmarknaderna förbereder sig på att räntesänkningarna kan avbrytas. I en krönika i The Guardian hävdar ekonomen Josh Ryan-Collins att trycket att höja lånekostnaderna är en upprepning av den politiska ryggmärgsreflex som syntes efter inflationsuppgången efter covid och energichocken efter Rysslands invasion av Ukraina: centralbanker svarar på prisökningar genom att pressa ned efterfrågan, även när den omedelbara orsaken är ett avbrott i utbudet.

Ryan-Collins pekar ut Hormuzsundet som den direkta mekanismen. Genom iransk militär verksamhet har en sjöfartskorridor som normalt fraktar uppskattningsvis 20–30 procent av världens olja, gas och insatsvaror till konstgödsel i praktiken stängts, skriver han. Som följd har riktpriserna på olja och gas stigit med mer än 40 respektive 50 procent. I Storbritannien, där gaspriser slår direkt mot elpriserna, gör hushållens pristak på energi att smällen fördröjs till sommaren, men vid pumpen går det snabbare: diesel upp omkring 12 procent och bensin cirka 6 procent, enligt krönikan. Regeringen har redan aviserat ett stödpaket på 53 miljoner pund för hushåll på landsbygden som värmer med olja.

Poängen handlar mindre om chockens storlek än om vem som får bära kostnaden. En högre styrränta öppnar inte sjöleder och ökar inte den globala produktionen av konstgödsel; den för över kostnaden för en geopolitisk störning till bolån, företagskrediter och anställningstrygghet. Marknadens förväntningar syns redan i högre bolåneräntor, noterar Ryan-Collins, trots att banken gradvis har sänkt från en topp på 5,25 procent sommaren 2024 till 3,75 procent i ett läge med stillastående tillväxt.

Han anför belägg som ska undergräva idén att räntehöjningarna 2022 ”fixade” inflationen. Enligt hans framställning var den tydligaste orsaken till att inflationen föll att energi- och livsmedelspriser till sist sjönk. Han hänvisar till en studie från Internationella valutafonden 2025 som fann att centralbanker med inflationsmål som höjde räntan snabbt 2022 inte lyckades bättre än jämförbara länder utan inflationsmål när det gällde att hantera prisuppgången 2021–22.

Krönikan placerar dagens debatt i ett längre institutionellt minne: centralbanker är fortfarande präglade av 1970-talets oljekriser, då energiprisökningar följdes av löne-prisspiraler och hård åtstramning. Men dagens brittiska arbetsmarknad, facklig styrka och prissättningsmönster är inte desamma som i början av 1970-talet, och kostnaden för att använda arbetslöshet och lågkonjunktur som broms blir politiskt mer synlig när hushåll redan pressas av höga boendekostnader.

Ryan-Collins alternativ är ett paket av direkta ingrepp: prisregleringar och pristak samt större offentligt ägande inom energisektorn. Om problemet är en krigsdriven chock i insatsvaror, menar han, bör politiken rikta in sig på prissättning och utbud i stället för att trycka ned den inhemska efterfrågan.

Bank of Englands möte kommer ändå att avgöras med hänvisningar till inflationsförväntningar och trovärdighet. Men de omedelbara fakta Ryan-Collins lyfter är konkreta: olje- och gaspriser stiger på grund av en störning i en flaskhals, regeringen subventionerar redan vissa hushåll, och bolåneräntor reagerar innan något formellt beslut ens har fattats.