Starmer anklagar Konservativa för muslimfientlighet efter bön i Trafalgar Square

Premiärminister Keir Starmer anklagade på onsdagen det konservativa partiet för att ha ”ett problem med muslimer”, sedan en ledande konservativ företrädare beskrivit offentlig muslimsk bön i London som ”en dominanshandling”, enligt The Guardian. Starmer krävde att konservative partiledaren Kemi Badenoch skulle avskeda Nick Timothy, talesperson åt skuggjustitieministern, efter att Timothy skrivit att ”massbön i ritualform på offentliga platser” följer ”islamisternas spelbok”.

Bråket kretsar kring ett filmklipp där Londons borgmästare Sadiq Khan ber på Trafalgar Square. Badenoch försvarade Timothy under frågestunden i parlamentet och sade att han ”försvarade brittiska värderingar”, medan högt uppsatta konservativa, däribland tidigare vice partiordföranden Sayeeda Warsi, varnade för att episoden riskerar att få brittiska muslimer att känna sig ovälkomna och fördjupa en långvarig konflikt om påstådd islamfientlighet inom partiet.

Samtidigt tvingades premiärministerns kansli reda ut om regeringen fortfarande står fast vid en profilfråga på invandringsområdet: att förlänga den ordinarie vägen till permanent uppehållstillstånd från fem år till tio. The Independent rapporterar att premiärministerns talesperson upprepade gånger vägrade bekräfta politiken, efter att Angela Rayner, beskriven som tidigare vice premiärminister, kritiserat inrikesminister Shabana Mahmoods förslag som ”obrittiskt” och ett ”svek” mot invandrare som redan befinner sig i landet. Regeringsmedarbetare uppgav senare att linjen inte ändrats, men medgav att man fortfarande ”går igenom” omkring 200 000 remissvar.

De två konflikterna visar hur Westminsters strider om invandring och integration allt oftare avgörs genom legitimitet och symboler snarare än genom vad förvaltningen faktiskt förmår. Ett offentligt bönemöte blir en ställföreträdande strid om vem som sätter normerna i gemensamma offentliga rum; en teknisk ändring av tidpunkten för permanent uppehållstillstånd blir ett lackmustest på om löften till människor som redan är bosatta kan skrivas om mitt under pågående process. Båda partierna försöker hålla ihop koalitioner som drar åt motsatta håll: väljare som kräver stramare gränser och snabbare utvisningar, och valkretsar – både i väljarkåren och i institutionerna – som förväntar sig skydd mot plötsliga regeländringar.

Den spänningen driver fram en särskild sorts politik. Ledare kan kräva disciplinära åtgärder för ett inlägg på sociala medier, eller stämpla en reform som ”obrittisk”, till låg omedelbar kostnad. De svårare frågorna – hur många nyanlända bostadsmarknaden klarar, hur snabbt avvisningar kan genomföras och vad staten realistiskt kan övervaka och upprätthålla – är långsammare, dyrare och enklare att skjuta på framtiden genom remisser, översyner och ett språk om ”principer och värderingar”.

På Trafalgar Square handlade grälet om några minuters bön. I regeringskvarteren sitter tjänstemän fortfarande och räknar remissvar om vem som får stanna permanent – och när.