Tusentals lunnefåglar spolas upp döda längs Europas Atlantkust
Forskare beskriver vinterns massdöd som värsta fågelkraschen sedan 2014 med stormar som utlösande faktor och brist på tobis samt fågelinfluensa som försvagar kolonierna, när ansvaret delas mellan väder fiskepolitik sjukdom och havsmiljö blir åtgärderna punktvisa och skulden försvinner i systemet
Bilder
Avian flu and a decline in sand eels – their favourite food – have reduced the breeding success of puffin colonies. Photograph: Kay Roxby/Alamy
theguardian.com
Tusentals havsfåglar – främst lunnefåglar, men också sillgrisslor och tordmular – har spolats upp döda eller döende längs Västeuropas atlantkust i vad forskare kallar ett ”vrak”. Enligt The Guardian är detta den värsta händelsen av sitt slag sedan 2014, då upp till 54 000 fåglar hittades strandade, mer än hälften av dem lunnefåglar.
Siffran är sannolikt i underkant. Lunnefåglar tillbringar stora delar av vintern långt ute i norra Atlanten, vilket innebär att många fler kan ha dött till havs utan att nå land. Det som hamnar på stränderna är ett urval format av strömmar, stormar och asätare, vilket gör dödlighetens omfattning svår att fastställa – och ansvarsutkrävande ännu svårare.
Den utlösande faktorn denna vinter var en serie svåra stormar under senhösten och vintern. Men brittiska fågelskyddet RSPB och andra forskare beskriver vraket som den synliga kanten av en längre tids åtstramning. Fågelinfluensa har drabbat havsfågelkolonier de senaste åren, och en minskning av tobis – lunnefåglarnas viktigaste bytesfisk – har försämrat häckningsframgången på öar och kustlokaler. Lägg därtill marin förorening och förändrade havsförhållanden, så blir även en normal stormperiod mer dödlig eftersom fåglarna går in i den undernärda, sjuka eller efter misslyckad häckning.
Kombinationen blottlägger ett välkänt problem i miljöförvaltningen: stora, utspridda misslyckanden rör sig genom långa orsakskedjor. Ett ”vrak” är inte ett enskilt utsläpp med tidpunkt och ansvarig operatör; det är stormar, fiskeripolitik, sjukdomsdynamik och gradvisa förändringar i havens ekosystem. Varje del har sin tillsyn, sin statistik och oftast sin politiska intressekrets. Resultatet blir att åtgärder kommer som halvmessyrer – säsongsvisa fiskebegränsningar här, övervakningsprogram där – medan grundsystemet fortsätter att glida.
The Guardian noterar att lunnefåglar och andra havsfåglar också möter ökande marin förorening, samtidigt som vinterstormarnas frekvens och styrka har ökat. För kustsamhällen är den omedelbara uppgiften bistert praktisk: samla in kadaver, följa strandningar och försöka hindra att nästa häckningssäsong kollapsar ytterligare. För beslutsfattare ökar trycket kring tobiskvoter, marina skyddsområden och hur snabbt krisåtgärder faktiskt kan omsättas i begränsningar som skapar ekonomiska förlorare.
På stränder från Storbritannien till Europas atlantkust är bevisen konkreta: fåglar som borde vara till havs hittas i stället i vinterbränningarna, för svaga för att lyfta.