Netanyahu öppnar för markinsats mot Iran

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har antytt att en ”markkomponent” kan bli nödvändig i kriget med Iran, enligt The Guardians direktrapportering under torsdagen. Uttalandet kommer samtidigt som angrepp mot energiinfrastruktur i Persiska viken redan har drivit råoljepriset mot 110 dollar per fat och stört exporten av flytande naturgas från Qatar.

Netanyahus ord är mindre en färdig militär plan än ett konstaterande av vad flygangrepp inte kan garantera. Flygkrig kan slå ut startbanor, rasera byggnader och förstöra utrustning ovan jord, men har svårt att bevisa att utspridda lager, nedgrävda anläggningar och en industriell kapacitet som går att reparera verkligen har oskadliggjorts. Det är logiken bakom att man talar om att ”försvaga” snarare än att ”avsluta” motståndarens förmågor: det handlar om en dragkamp kring ersättningstakt och reparationstider, inte om ett enda avgörande slag.

Energisystemet har blivit den mest omedelbara resultattavlan. QatarEnergy har, enligt The Guardian, uppskattat att iranska angrepp mot Ras Laffans industriområde har minskat Qatars exportkapacitet för flytande naturgas med 17 procent och varnat för att reparation av ”omfattande” skador kan ta upp till fem år. Även länder som försöker lugna marknaderna tvingas tala i procentsatser, ersättningslaster och beredskapsplaner. Sydkorea – en av världens största importörer av flytande naturgas – sade att man inte ser något omedelbart försörjningsproblem eftersom bara omkring 14 procent av importen kommer från Qatar och alternativa källor finns, men tillade att man kommer att ”noggrant följa” priser och tillgång.

Den sortens formuleringar är i sig en del av spridningsmekanismen. Energimarknaderna behöver ingen fullständig blockad för att kostnader ska uppstå; det räcker med tillräcklig osäkerhet för att strama åt kreditvillkor, höja försäkringspremier och driva köpare till försiktighetsbudgivning. Hormuzsundet ligger bakom mycket av denna osäkerhet. När sjöleder hotas och exportterminaler träffas drivs prissignalen av risken för långvariga avbrott och av hur svårt det är att snabbt leda om fysiska energiflöden.

För Europa är effekten välbekant: krigsriskpåslag syns som högre gas- och elpriser långt innan någon formell ransonering införs. För Washington är den politiska begränsningen också bekant: att undvika ett stort markåtagande, samtidigt som man accepterar en upptrappningslogik där energiinfrastruktur blir en legitim målmängd. För Israel är pressen operativ: om angreppen inte ger resultat som går att verifiera återstår antingen fortsatt bombardemang eller ett mer riskfyllt försök att kontrollera territorium, platser eller försörjningskedjor direkt.

Netanyahus uttryck – ”markkomponent” – faller under en vecka då kriget redan har rört sig från militära mål till de industriella system som håller ekonomier igång. Qatars knutpunkt för flytande naturgas är fortfarande skadad, och reparationstiden mäts i år.