Sverige

Gävle slutar påminna om färdtjänsttillstånd

88-åring mister resorna utan förvarning när tillståndet löper ut och får vänta sex till åtta veckor på nytt beslut, små administrativa friktioner sparar pengar när avbrott i praktiken ransonerar välfärdstjänsten

Bilder

Vanligtvis är Holger och Gunilla Thunved nöjda och tacksamma över hur bra färdtjänsten fungerar.
– Men jag blev chockad över att bara ramla ur systemet, säger Holger.Bild: Elizabeth Forsmark Vanligtvis är Holger och Gunilla Thunved nöjda och tacksamma över hur bra färdtjänsten fungerar. – Men jag blev chockad över att bara ramla ur systemet, säger Holger.Bild: Elizabeth Forsmark Elizabeth Forsmark
För att nyttja färdtjänst krävs tillstånd. Gävle kommun är tydlig med att  det är kunden själv som ansvarar för att tillståndet förnyas.Bild: TT För att nyttja färdtjänst krävs tillstånd. Gävle kommun är tydlig med att det är kunden själv som ansvarar för att tillståndet förnyas.Bild: TT TT

En 88-årig man i Gävle blev utan förvarning av med rätten att använda subventionerad färdtjänst när hans tillstånd löpte ut. När han därefter ansökte på nytt fick han besked om att väntetiden för ett nytt beslut kan vara sex till åtta veckor. Enligt Gefle Dagblad är Holger Thunved beroende av färdtjänsten sedan han förlorade körkortet på grund av kraftigt nedsatt syn, och han har haft tillstånd i många år med sin hustru som ledsagare.

Det akuta problemet är inte att tillstånd har ett slutdatum, utan att kommunen har slutat tala om för människor när datumet närmar sig. Gävle skickade tidigare påminnelser till dem vars tillstånd var på väg att gå ut, men upphörde med detta för omkring ett och ett halvt år sedan, uppger Gefle Dagblad. Kommunens enhetschef för skolskjuts och färdtjänst, Jessica Croft, säger att förändringen gjordes för att anpassa handläggningen till kommunens riktlinjer: kunden ansvarar själv för att ansöka om förlängning i tid.

Den förskjutningen gör en administrativ detalj till ett avbrott i en samhällsbärande tjänst. Kommunen behåller grindvaktsmakten – bara den kan bevilja eller förnya tillståndet – medan den enskilde får bära den praktiska risken: att missa ett datum, tappa bort ett beslut eller inte förstå förfarandet. Den lösning som erbjuds är formell: om personen inte längre har det ursprungliga beslutet med utgångsdatum kan han eller hon kontakta kommunen och fråga. I verkligheten förutsätter det att den enskilde vet att han eller hon måste fråga innan färdtjänsten plötsligt slutar fungera.

Den ekonomiska logiken är välbekant i kommunal välfärd: små friktioner ger besparingar utan att någon behöver fatta ett synligt nedskärningsbeslut. En påminnelse kostar att skicka och hantera; ett utgånget tillstånd minskar antalet resor som kommunen betalar. När tillståndet löper ut blir den enskilde i praktiken ransonerad genom väntetid och pappersarbete snarare än genom en politiskt tydlig förändring av förmånens nivå. Croft säger till Gefle Dagblad att handläggningstiden kan vara så kort som en vecka när ansökningarna är kompletta, men samma system skapar också flerveckorsglapp när efterfrågan eller bristande underlag bromsar processen.

För den som använder färdtjänst därför att vanlig kollektivtrafik inte är ett alternativ är detta inte en bekvämlighet, utan ett villkor för läkarbesök, inköp och social kontakt. En förnyelsemodell som accepterar veckor utan giltigt tillstånd fungerar som en prenumeration som måste bekräftas aktivt – men där ”kunden” inte kan välja en annan leverantör, och där villkoren sätts av samma organisation som gynnas när användningen sjunker.

I Holger Thunveds fall slutar det med en ny ansökan och ett läkarintyg, och en klocka som kan ticka i nära två månader innan beslutet kommer. Kommunens hållning, sådan den återges av Gefle Dagblad, är att frånvaron av påminnelser numera ingår i att göra rätt.