USA överväger ockupation eller blockad av Irans oljeö Kharg

Amerikanska tjänstemän överväger alternativ för att ockupera eller blockera Irans ö Kharg, en 20 kvadratkilometer stor utpost i Persiska viken som hanterar omkring 90 procent av Irans oljeexport, enligt The Guardian med hänvisning till Axios. Tanken förs fram som ett sätt att pressa Teheran att åter öppna Hormuzsundet, samtidigt som Donald Trump offentligt sagt att han inte lutar åt att sätta in marktrupper. Försvarsdepartementet har samtidigt fört den 31:a marinkårsexpeditionsenheten – omkring 2200 marinsoldater – till regionen, utan att ange uppdrag.

Kharg är den sortens mål som ser prydligt ut på en karta och brutalt ut i bokföringen. Ön ligger nära den iranska hamnstaden Bushehr och försörjs av rörledningar från havsbaserade fält; att ta den är inte en engångsräd utan ett åtagande att hålla en utsatt punkt inom räckhåll för iranska raketer och drönare. En blockad eller ockupation vore också ett indirekt erkännande av att ”öppna Hormuz” inte är en knapp som USA kan trycka på genom att segla igenom med en hangarfartygsgrupp: det kräver kontroll över omgivande kust, luftrum och farleder tillräckligt länge för att försäkringsbolag och rederier ska tro att risken är hanterbar.

Här börjar krigets ekonomi väga tyngre än dess retorik. Iran behöver inte kungöra en formell stängning av Hormuz för att uppnå många av samma effekter. En handfull billiga drönarangrepp, några minor eller till och med trovärdiga hot kan driva upp försäkringspremier och spräcka tidtabeller, så att kommersiella aktörer själva begränsar trafiken. Kostnaden hamnar omedelbart på importörer och konsumenter genom högre energi- och fraktpriser – medan den militära kostnaden för att ”hålla lederna öppna” skjuts över på skattebetalare som finansierar patrullering, luftförsvar och hantering av upptrappning.

The Guardian rapporterar att konflikten redan sprider sig över energi- och logistikknytpunkter: iranska drönare slog mot ett kuwaitiskt raffinaderi; USA och Israel angrep iransk sjöfart i hamnar i viken; explosioner rapporterades i Dubai när luftförsvar avvärjde inkommande raketer. Sådana händelser förstör inte bara utrustning; de gör avtal svårare att prissätta. ”Öppet” blir en funktion av försäkringsvillkor och besättningars vilja, inte av pressmeddelanden.

Kharg är i den meningen mindre en hävstång än en fälla. Om ön blir det verktyg man väljer för att tvinga fram iransk efterlevnad, satsar USA på att en fast installation kan försvaras på obestämd tid mot en stat som kan skapa störningar till låg kostnad och själv välja tidpunkt. Marinsoldaterna kan landstiga snabbt; att stanna är den dyra delen.

Khargs exportterminal ligger 25 kilometer från Irans kust. Det avståndet är tillräckligt kort för att ett robotbatteri på land ska kunna göra ett ”beslag” till ett permanent luftförsvarsproblem.