Pakistans flygangrepp i Kabul träffar drogavvänjningsklinik
Omid-centret bombas i kampanj mot terrorinfrastruktur och dödstalen spretar mellan FN och talibanerna, massgrav med namnlösa stenar gör civila till både kollateralskada och politiskt bränsle
Bilder
Victims were buried in unmarked graves marked only by a stone and without names. Photograph: Wakil Kohsar/AFP/Getty Images
theguardian.com
A victim of the deadly strike receives treatment. Photograph: Samiullah Popal/EPA
theguardian.com
Red Crescent volunteers carry a coffin during a funeral ceremony for those who lost their lives in the airstrike. Photograph: Anadolu/Getty Images
theguardian.com
A bunkbed covered in debris after the strike on the hospital caused an ‘unthinkable’ fire. Photograph: Siddiqullah Alizai/AP
theguardian.com
Afghan Red Crescent Society volunteers carry victims’ bodies at the site. Photograph: Wakil Kohsar/AFP/Getty Images
theguardian.com
ipsnews.net
Familjer i Kabul tillbringade eid med att leta efter anhöriga sedan ett pakistanskt flyganfall träffat ett drogavvänjningscenter och utlöst en massbegravning med omärkta gravar. The Guardian uppger att Förenta nationernas preliminära dödstal är 143, medan talibanernas administration hävdar att fler än 400 dödades, efter attacken mot anläggningen Omid (”Hopp”) på måndagskvällen.
Angreppet ingår i vad Pakistan beskriver som en bombkampanj mot ”terroristisk och militär infrastruktur” i Afghanistan. Men den uppgivna måltavlan – ett center för drogberoende – försätter Islamabad i en välbekant rävsax: gränsöverskridande våld säljs på hemmaplan som säkerhetspolitik, men den praktiska risken faller på civila och blir en diplomatisk belastning. När staten använder militärmakt för att signalera handlingskraft, hamnar kostnaderna ofta hos dem som saknar inflytande över besluten.
Efterdyningarna visar hur snabbt en militär händelse blir en förvaltningskris. Enligt rapporten begravdes offren i rader utan namn, markerade enbart med stenar, vilket tvingade familjer att försöka identifiera gravar via videor från massbegravningen. Överlevande berättade att en brand spred sig genom sovsalarna efter kvällsbönen, samtidigt som splitter slet upp väggarna. Personal från Afghanska Röda halvmånen uppgav att elden syntes på flera mils avstånd och var omöjlig att få kontroll över.
De konkurrerande dödssiffrorna är i sig en del av spelet. En lägre uppskattning från Förenta nationerna och en högre från talibanerna skapar utrymme för var sida att rama in händelsen efter egna intressen: Pakistan kan hävda begränsade civila följdskador, medan talibanerna kan elda på vrede och underlätta rekrytering. En skadad överlevande som citeras av The Guardian krävde ”hämnd” och bad om vapen om regeringen inte kunde leverera den – ett språk som gör en humanitär katastrof till en politisk resurs.
Angreppet sker i en region som redan är pressad av energistörningar och osäker varuförsörjning kopplad till den större konflikten i Mellanöstern. Pakistan, som är starkt beroende av importerat bränsle, söker samtidigt sätt att minska sårbarheten genom snabb utbyggnad av solenergi, enligt IPS. De två berättelserna – decentraliserad energi som hushållens självhjälp och flygstridskrafter som statlig signalpolitik – kan löpa parallellt utan att lösa de grundläggande begränsningarna.
På kyrkogården i sluttningen utanför Kabul hittade Sohrab Faqiri sin brors begravningsplats först efter att ha känt igen honom i filmklipp från massgraven. Ändå kunde han inte identifiera den exakta graven, eftersom ingen av stenarna bar något namn.