UCLA-psykolog kopplar ensamhet till inflammation

UCLA-psykologen Matthew Lieberman hävdar att ensamhet inte bara är en känsla utan en biologiskt mätbar belastning som kan driva inflammation och i förlängningen kopplas till hjärt-kärlsjukdom, cancer och ökad dödlighet. I en intervju med El País säger han att pandemin skyndade på en redan pågående isoleringstrend och lämnade många i ett slags kronisk social brist, som syns både i humör och kropp.

Att ”ensamhet dödar” har blivit en politisk paroll i flera västländer. Men den vetenskapliga bilden är mer komplicerad än slagordet. Den mest citerade evidensen bygger främst på observationsstudier: människor som uppger ensamhet tenderar att senare få sämre hälsoutfall. Sambandet återkommer i många grupper och länder, men är också sårbart för en enkel alternativ förklaring – dålig hälsa kommer ofta före isolering. Kroniska sjukdomar minskar rörlighet, krymper umgänget och gör arbete och familjeliv svårare att upprätthålla. Om sjukdom driver ensamhet kan ensamhet se ut som en orsak när den delvis är ett symtom.

Forskare försöker hantera detta genom att räkna bort utgångshälsa, inkomst, nedstämdhet, rökning och andra faktorer. Men sådana justeringar fungerar bara för det som mäts väl. Själva ensamheten är svårfångad: vissa studier använder ensamboende, andra mäter hur ofta man har social kontakt, andra bygger på självrapporterad ensamhet – och dessa mått följer inte alltid varandra. En person kan ha ett fulltecknat socialt schema och ändå känna sig ensam; en annan kan bo ensam och ändå rapportera hög livskvalitet. När definitionerna skiftar skiftar också effektstorlekarna.

Liebermans förklaringsmodell kretsar kring inflammation: långvarig social otrygghet eller brist på stöd håller stressystemen aktiverade och förskjuter immunförsvaret mot ett mer ”högvarvigt” beredskapsläge. Den vägen är rimlig och stöds av forskning som kopplar ensamhet till inflammationsmarkörer och förändrad stressfysiologi, men den lämnar fortfarande kausaliteten öppen. Inflammation stiger också av dålig sömn, fetma, infektion, ekonomisk stress och nedstämdhet – tillstånd som samvarierar med ensamhet och som är svåra att skilja åt i verkliga data.

Därpå kommer interventionsproblemet. Om ensamhet är en orsakande riskfaktor borde den mest övertygande evidensen komma från åtgärder som minskar ensamhet och därefter mätbart förbättrar hälsomarkörer eller hårda utfall. Men ensamhet är ingen brist på ett piller. Många insatser är små, lokala och svåra att skala upp; andra är lätta att skala upp men mest symboliska. Videosamtal och sociala appar kan hjälpa människor att hålla liv i befintliga relationer, säger Lieberman, men de är svaga på att skapa nya nära band – just det som behövs efter flytt för arbete eller efter en separation.

Regeringar talar allt oftare om ”strategier mot ensamhet”, men de styrmedel som formar social samhörighet ligger ofta utanför social- och hälsodepartement. Bostadsmarknader som gör det dyrt att bo nära familjen, arbetsmarknader som belönar geografisk rörlighet och stadsplanering som förvandlar vardagen till pendling mellan privata rum påverkar relationer mer än informationskampanjer. Sådana krafter ger inga snabba mätetal för en presskonferens, och de utmanar institutioner som hellre lanserar program än ändrar spelregler.

Liebermans intervju påminner om att ensamhetsforskningen går snabbast där biologin kan mätas, medan den svåraste delen – att ändra villkoren som gör stabila relationer lättare att bygga – ligger i institutioner som ogärna reformerar sig själva.

I intervjun beskriver Lieberman 18 månaders ”bubblande” under covid som ett naturligt försök i social deprivation. Den efterföljande evidensen beror dock fortfarande på hur forskare definierar ensamhet och vad de kan utesluta som den egentliga orsaken till försämrad hälsa.