Hemlig polis infiltrerar Londons antikapitalister och avslöjas av felslag
Avlyssnad röstbrevlåda fångar Special Branch när de ber honom peka ut aktivister på foto och han rapporterar upp till 4 000 gånger, intern promemoria väger att lämna gruppen i fred eller montera en destruktiv operation mot laglig politik
Bilder
The officer, known as Simon Wellings, was infiltrating the leftwing Globalise Resistance group in 2004 when he compromised his own cover. Photograph: Undercover Policing enquiry
theguardian.com
En infiltratör inom Londons polis avslöjades 2004 sedan han av misstag ringt en aktivist medan han satt i ett hemligt möte med polisens säkerhetsavdelning. Samtalet hamnade på telefonsvarare och spelade in hur andra poliser uppmanade honom att peka ut kampanjdeltagare på fotografier, enligt uppgifter som framkommit i den brittiska utredningen om dold polisverksamhet och som återgivits av Guardian. Polismannen använde täcknamnet ”Simon Wellings”.
Wellings sade i utredningen att han ”höll sig själv ansvarig” för misstaget. Men händelsen visar snarare hur statens mest känsliga verksamheter ofta drivs av vardagliga incitament än av stram politisk styrning: långa kedjor av delegering, svag personlig ansvarighet och en intern kultur där insyn blir något man hanterar i efterhand. Wellings uppgav att han mellan 2001 och 2007 skrev upp till 4 000 underrättelserapporter efter att ha infiltrerat Globalise Resistance och andra grupper, med personuppgifter om bankkonton, boende, relationer och ekonomi. Den mängden är knappast en slump; den är en mätbar produktion som kan räknas, granskas och användas för att motivera anslag och befordringar även när informationsvärdet är oklart.
Utredningen fick också höra att interna polisdokument diskuterade om man, efter avslöjandet, skulle låta den infiltrerade gruppen vara ”intakt” eller ”inleda en destruktiv operation”. En promemoria skriven fyra dagar efter att Wellings konfronterats och kastats ut ska ha nämnt det senare alternativet, enligt Guardian. Wellings sade att han inte förstod vad ”inleda en destruktiv operation” betydde, eller hur enheten skulle ha haft ”handlingsutrymme” att göra det ”även om det vore ens avlägset lämpligt eller lagligt”. Ordvalet är ändå talande: det antyder att uppdraget inte var begränsat till iakttagelse, utan att man åtminstone övervägde att påverka utfall inne i lagliga politiska organisationer.
Aktivister har länge hävdat att infiltratörer överdrev eller hittade på i sina rapporter för att få protestmiljöer att framstå som våldsammare än de var. Wellings förnekade detta, men anklagelsen pekar på ett strukturellt problem: när den interna beställaren är en polisenhet och produkten är berättande rapporter blir det enklaste sättet att visa ”hot” att skriva in hotet i akten. Utomstående rättelse är svår eftersom de övervakade sällan får se materialet, och intern granskning tenderar att ske i samma befälsordning som tjänar på att verksamheten fortsätter.
Utredningen om dold polisverksamhet granskar hur omkring 139 poliser under mer än fyra decennier spionerade på tiotusentals, främst vänsterorienterade, aktivister. I detta fall kom avslöjandet inte genom tydliga granskningsspår eller ministerstyrning, utan genom ett felslaget samtal och en inspelad telefonsvarare.
Fyra dagar efter att Globalise Resistance kastat ut infiltratören vägde en promemoria från en högre polis om gruppen skulle lämnas i fred eller skadas. Allmänheten fick veta att frågan ens ställts därför att en infiltratör ringde fel nummer.