Ungerns utrikesminister misstänks rapportera EU-möten till Ryssland

Ungerns utrikesminister Péter Szijjártó anklagas för att ha lämnat vidare information till Ryssland om interna diskussioner i Europeiska unionen. Enligt en uppgift i Washington Post ska Szijjártó ha ringt Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under pauser i möten med unionens utrikesministrar och då redogjort för vad som sagts.

Budapest förnekar anklagelserna. Den ungerska regeringen beskriver uppgifterna som ett inslag i valpolitik och menar att de sprids för att skada Ungern. Att anklagelser av detta slag återkommer säger samtidigt något om hur låg tilliten blivit mellan medlemsstater som formellt sitter i samma rum men i praktiken driver olika linjer gentemot Ryssland.

Om uppgifterna stämmer handlar det inte bara om ett enskilt telefonsamtal, utan om ett klassiskt problem i gemensamma institutioner: fler deltagare och fler gemensamma forum ökar läckytan. När beslut och förhandlingar centraliseras skapas också starkare incitament att påverka processen genom informella kanaler. För en aktör som Ryssland är det rationellt att försöka få tidig insyn i vilka kompromisser som är möjliga, vilka länder som tvekar och var sprickorna går.

För Europeiska unionen blir konsekvensen att den gemensamma utrikespolitiken urholkas om medlemsstater uppfattas som opålitliga. I ett spelteoretiskt perspektiv minskar viljan att dela information öppet i rummet när man tror att den kan hamna hos motparten i nästa paus. Resultatet blir antingen mer slutna processer eller att känslig information flyttas till mindre kretsar, vilket i sin tur försvagar den formella institutionen och ökar friktionen mellan huvudstäderna.

Samtidigt är det värt att notera att sådana här konflikter ofta används instrumentellt. När EU-länder ligger i strid om sanktioner, stöd till Ukraina eller energipolitik blir ”läckor” och anklagelser ett sätt att disciplinera avvikare. Det betyder inte att uppgifterna är falska, men att de får större politisk betydelse i ett läge där unionen försöker hålla ihop en linje som inte alla medlemsstater tjänar på.

För svensk del är lärdomen mindre moralisk än institutionell. Sverige är beroende av fungerande europeiskt samarbete, men det samarbetet bygger på att medlemsstaternas incitament faktiskt pekar åt samma håll. När de inte gör det blir det naivt att utgå från att gemensamma möten automatiskt skapar gemensam lojalitet. Tvärtom kan de skapa fler tillfällen för informationsläckage, misstänksamhet och intern maktkamp – och därmed göra unionen mer sårbar utåt.