Motala hemtjänstnatt går på knäna, chefer kallar belastningen normal medan Kommunal pekar på avvikelser med missade och försenade besök, normalnivå blir budgetmål när omsorg ransoneras klockan 03

Bilder

Enhetschefen Jenny Karlsson och verksamhetschefen Ann Cathrine Aspblad anser inte att trycket på nattpersonalen är orimligt högt. "Jag ska inte säga att det är låg arbetsbelastning, det har vi inte. Utan mer normalt och stabilt. I höstas var det högt", säger Jenny Karlsson. corren.se

Sissi Stanic, ordförande i Kommunal, menar att nattpatrullen har ett högt tryck på sig. "Man jobbar med hjärtat och vill utföra sina arbetsuppgifter i den mån det går. Det är extremt pressat för dem", säger hon. corren.se

Två chefer i Motala kommun säger att arbetsbelastningen för hemtjänstens nattpatrull är ”normal och stabil”. Personal i samma schemalag beskriver samtidigt nätter då de inte hinner till alla brukare i tid, medan fackförbundet Kommunal pekar på återkommande avvikelserapporter som visar uteblivna eller försenade besök, enligt Corren.

Tvisten handlar inte om huruvida nätterna är hektiska – det medger båda sidor – utan om vad kommunen räknar som en acceptabel grundnivå. Cheferna talar om ”toppar och dalar” och säger att trycket var högre i slutet av förra året, vilket antyder att dagens läge ryms inom planerad kapacitet. Medarbetare och facket beskriver ett annat mönster: en långvarig ansträngning som tvingar fram prioriteringar mellan larm, planerade besök och oförutsedda händelser, med den moraliska stressen i att behöva avgöra vem som får vänta. Corren uppger att Kommunal vill se fler nattanställda om trycket inte minskar och menar att servicenivån hålls uppe av att personalen ”arbetar med hjärtat” snarare än av en bemanning som motsvarar vårdplaneringen.

I svensk hemtjänst är nattpatrullen en klassisk flaskhals: ett litet arbetslag täcker stora ytor, ska hantera både planerade rundor och akuta larm och förväntas samtidigt svälja variationer utan möjlighet att ”ställa vård i kö” på samma sätt som ett kontor kan skjuta på ärenden. När bemanningen är snål ransonerar systemet tyst genom förseningar. Kostnaderna flyttas då vidare. Den äldre bär den omedelbara risken – längre tid på golvet efter ett fall, längre väntan på hjälp vid toalettbesök, högre oro. Personalen bär yrkesrisken – avvikelser, stressrelaterad sjukfrånvaro och risken att få skulden efter en allvarlig händelse. Kommunen kan under tiden behandla underkapacitet som ett budgetutfall snarare än ett öppet politiskt beslut, eftersom ransoneringen sker i realtid klockan 03.00.

Rapporteringen synliggör också det ansvarsglapp som uppstår när ”normal belastning” definieras administrativt i stället för utifrån driftens verklighet. Avvikelserapporter dokumenterar att något inte blev som det var tänkt, men de leder inte automatiskt till förändrad bemanning. Om kommunens interna måttstock är att ett visst antal avvikelser är acceptabelt blir pappersarbetet en tryckventil, inte en korrigerande mekanism.

Motalas nattpatrull är inte ensam om problemen, men kollisionen mellan officiell ”normalitet” och den levda verkligheten av triagering blir ovanligt tydlig. Samma avvikelselistor som beskriver förseningar är också den enda hårda dokumentationen av vad som faktiskt blev ogjort.

Chefer kan kalla det stabilitet. De som svarar på larmen kallar det ett nattpass.