Irankriget hotar världsekonomin enligt IEA-chefen

Internationella energiorganets chef Fatih Birol sade på måndagen i Australiens nationella pressklubb att kriget med Iran har blivit ett ”mycket, mycket stort hot” mot världsekonomin. Enligt Euronews, som hänvisar till AP, har fler än 40 energianläggningar i nio länder ”svårt eller mycket svårt skadats”. Samtidigt steg oljepriserna igen: amerikansk råolja av sorten West Texas Intermediate handlades över 100 dollar per fat och Brent över 113 dollar, efter att Israel inlett en ny våg av anfall mot Teheran och Iran varnat för att man kan slå mot kraftverk i hela regionen.

Birols jämförelse med 1970-talets oljekriser är tänkt att förstås som en bristberättelse: färre fat, högre pris. Men den moderna energihandelns vardag handlar i allt högre grad om huruvida laster över huvud taget kan finansieras, försäkras och avvecklas. När en tankfartygsrutt bedöms vara ”öppen bara på pappret” är den första begränsningen ofta inte den fysiska tillgången på råolja eller flytande naturgas, utan om försäkringsbolag vill teckna krigsriskförsäkring, om banker vill ge handelskrediter och om rederier accepterar befraktningsvillkor som kan göra att ett fartyg blir fast eller att försäkringsskyddet upphör att gälla. När dessa lager dras åt kan volymerna falla även om produktionskapacitet finns, eftersom själva affären blir omöjlig att bankmässigt genomföra.

Därför tar regeringar snabbt till åtgärder som ser ut som utbudspolitik – frisläppande av strategiska lager, skattesänkningar eller system för att stödja priser – medan trycket byggs upp i finanssystemets rör och ventiler. I Storbritannien har ministrar, enligt The Guardian, sammankallat ett akut möte i den så kallade Cobra-gruppen om de ekonomiska följderna, med finansministern och centralbankschefen närvarande. På dagordningen står ”energitrygghet” och ”motståndskraft i industri och leveranskedjor”, ett språk som passar en verklighet där sjöfarts- och försäkringsvillkor avgör vilka leveranser som kommer i tid och vilka som försenas, leds om eller ställs in.

Politiken följer kassaflödena. Om krisen beskrivs som ett marknadsmisslyckande blir den ett argument för subventioner och skatteunderstöd som flyttar kostnader från energiräkningar till offentliga budgetar. Om den i stället beskrivs som en säkerhetsnödsituation blir den ett skäl för statligt dirigerad lagring och tvingande kontinuitetsplaner som kan gynna stora etablerade aktörer med egna efterlevnadsavdelningar på bekostnad av mindre konkurrenter. I båda fallen mildras den prissignal som normalt skulle tvinga fram minskad efterfrågan – samtidigt som riskpremien ligger kvar inbakad i frakter, kreditpåslag och försäkringskostnader.

Birol sade att Internationella energiorganet samråder med medlemsregeringar om att släppa ytterligare lagrad olja ”om det blir nödvändigt”. I samma nyhetsflöde gav USA:s president Donald Trump Teheran en tidsfrist på 48 timmar att öppna Hormuzsundet för alla fartyg och hotade, enligt Euronews, att ”utplåna” Irans kraftverk om detta inte sker.

På måndagsmorgonen var den avgörande frågan på energimarknaderna inte hur många fat som finns i marken, utan hur många laster som fortfarande kan flyttas med försäkring på plats och finansiering intakt.