Trumpadministrationen vill betala TotalEnergies för att skrota havsbaserad vindkraft i USA
Återbetalar närmare en miljard dollar om bolaget lämnar två arrenden och lovar satsa lika mycket på olja och gas, staten gör politisk osäkerhet till en budgetpost medan 3 gigawatt elproduktion försvinner
Bilder
Photo of John Timmer
arstechnica.com
Trumpadministrationen uppges vara beredd att betala tillbaka omkring en miljard dollar till franska TotalEnergies om bolaget lämnar två amerikanska arrendeområden för havsbaserad vindkraft, enligt Ars Technica. Det ena området, Attentive Energy utanför New Jersey, var planerat till upp till 3 gigawatt installerad effekt. Det andra var ett mindre projekt nära Carolinas. I utbyte skulle TotalEnergies förplikta sig att investera ett jämförbart belopp i amerikanska olje- och gasprojekt och avstå från vidare satsningar på havsbaserad vindkraft i landet.
Upplägget är viktigare än siffran. Arrenden för havsbaserad vindkraft säljs av inrikesdepartementet; bolag betalar staten för rätten att utveckla en plats och tillbringar sedan åratal med tillstånd, nätanslutningar och finansiering. När den federala nivån signalerar att godkännanden kan dras tillbaka eller fördröjas av politiska skäl slutar ”projektrisken” att handla om teknik och börjar handla om Washington. Den risken prissätts direkt i kapitalkostnaden, och det enklaste sättet för staten att få kalkylen att gå ihop igen är att betala någon – antingen som öppen ersättning eller som dolda subventioner.
Här görs rundgången till en budgetpost. Ett bolag betalar för ett arrende under en administration och får sedan betalt för att lämna under nästa, samtidigt som det offentligt lovar att återinvestera pengarna i en politiskt gynnad kategori av projekt. Som Ars Technica noterar är det svårare för regeringen att stoppa projekt när byggandet väl har börjat. Därför blir tidiga projekt billigare måltavlor: att stoppa stål i vattnet drar lätt på sig stämningar och krav kopplade till redan tagna kostnader; att köpa ut pappersrättigheter är renare.
Följdeffekten är prejudikatet. Om ett arrende kan rullas tillbaka genom förhandling och utbetalning får varje annan kapitaltung bransch med långa ledtider – rörledningar, anläggningar för flytande naturgas, kärnkraft, gruvor – en ny måttstock på vad ”politiskt risktagande” är värt. Företag kommer att betrakta federala tillstånd som en omsättningsbar tillgång: något man kan få ersättning för att förlora, snarare än ett villkor man måste uppfylla. Det flyttar energi från att bygga projekt till att positionera sig för uppgörelser.
Det förändrar också energisammansättningen på ett sätt som är svårt att snabbt backa. Ett havsbaserat vindkraftsområde på 3 gigawatt är ett stort tillskott av elproduktion nära tätbefolkad kustnära efterfrågan; att ersätta det kräver typiskt nya stamnät, gastopplastverk eller import. Samtidigt knyter ytterligare exportkapacitet för flytande naturgas de inhemska priserna tätare till globala prischocker – en besvärlig kombination med retorik om att sänka hushållens räkningar, vilket Ars Technica påpekar.
Administrationen har alltså lanserat en linje där man stoppar en typ av elutbyggnad genom att betala arrendeinnehavaren och därefter beskriver resultatet som ”tillförlitlig, prisvärd el”. Men checken skrivs fortfarande; de saknade 3 gigawatten gör det inte.