Brinc lanserar 112-drönare som ska ersätta polishelikoptrar

Det amerikanska drönarföretaget Brinc, grundat 2017 av Blake Resnick, lanserar en ny drönare för ”allmän säkerhet” som bolaget menar kan ersätta polishelikoptrar vid många utryckningar. Produkten heter Guardian och marknadsförs som en ”112-drönare” som står redo i en automatiserad dockningsstation på ett tak och kan skickas upp på begäran, enligt TechCrunch.

Guardian säljs in med en blandning av tekniska data och driftsupplägg: ungefär en timmes flygtid, hastigheter upp till cirka 97 kilometer i timmen, flera kameror inklusive värmekamera, strålkastare och högtalare. Dockningsstationen – Brinc kallar den ett ”laddningsbo” – är byggd för automatiskt batteribyte och kan förses med utrustning som naloxon, flythjälpmedel eller en hjärtstartare. Brinc uppger också att drönaren kan kopplas via en Starlink-panel för uppkoppling även utanför lokala nät.

Den närmaste draghjälpen är politisk snarare än teknisk. TechCrunch noterar att amerikansk politik har skärpt sig mot kinesiskt tillverkade drönare, och Brinc har öppet positionerat sig som ett inhemskt alternativ till DJI. I ett sådant läge kan regler om att ”köpa amerikanskt” göra en leverantör i mellanskiktet till ett förstahandsval, även om den faktiska förmågan i grunden liknar konkurrenternas.

Den större förändringen ligger i vad som egentligen säljs. Ett helikopterprogram är ett personal- och underhållssystem med synliga kostnader: piloter, hangarer, bränsle, inspektioner och begränsad tid i luften. En takdockad drönare vänder detta till något som liknar en abonnemangstjänst: ständig beredskap, fjärroperation, programuppdateringar och en flottmodell som växer genom att man ställer ut fler ”bon”. När merkostnaden för att skicka upp ett ”öga i skyn” närmar sig el- och bandbreddskostnad blir frestelsen att använda det oftare.

Det ändrar drivkrafterna för både köpare och säljare. En kommunal upphandlare kan peka på förbättrade insatstider och ökad ”täckning” genom att köpa hårdvara och ett tjänsteavtal, även om den operativa nyttan är svår att granska i efterhand. Samtidigt ökar leverantörens makt för varje integrering – larmkedjor, bevislagring, utbildning av operatörer och underhåll – eftersom ett leverantörsbyte blir en systemflytt, inte ett enkelt hårdvarubyte.

Det skapar också nya feltyper som helikopterverksamhet inte har. En drönare som är beroende av satellitnavigering, radiolänkar, molntjänster och komponentkedjor kan försämras utan att någon skjuter ner den: radiostörning, vilseledande satellitnavigeringssignaler, komprometterade programuppdateringar eller driftstopp i ett bakre system för flottstyrning. Ju mer luftfarkosten paketeras som en fjärrförvaltad produkt, desto mer blir själva ”skrovet” bara en ändpunkt i ett större nät.

Brinc bygger redan distributionskanaler som passar modellen. Företaget har, enligt TechCrunch, ingått partnerskap med den amerikanska kommunförbundet National League of Cities i ett program för att skala upp ”drönare som första insatsperson”. Resnick säger till tidningen att han väntar sig att en stor andel av USA:s polis- och brandstationer på sikt kommer att ha en 112-drönare.

Guardian är ingen helikopter och den kan inte lyfta en person från ett tak. Men om tillräckligt många myndigheter börjar betrakta luftövervakning och en första snabb lägesbedömning som kärnleveransen kan upphandlingssidan i praktiken köpa den kapacitet som är lättast att använda, snarare än den som är svårast att motivera.

Brincs nya drönare är byggd för att stå i en låda på ett tak tills någon ringer 112. När den väl finns på plats är själva uppsändningen den billigaste delen av systemet.