Kriget kring Iran driver upp priset på engångsartiklar i indisk sjukvård

Bilder

×

A file picture of a syringe factory in Faridabad. | Sajjad Hussain/ AFP. scroll.in

A page on the Marinetraffic website that shows the thinning traffic of commercial boats on the edge of the Strait of Hormuz near the Iranian coast, on March 4. Credit: AFP AFP

Ras Laffan Industrial City, Qatar's principal site for production of liquefied natural gas, in this image from February 2017. It was attacked by an Iranian missile this month. Credit: AFP. AFP.

Oil falls more than 5% and Asian shares gain over Trump's talk of negotiations with Iran independent.co.uk

‹ ›

Ett prishopp på 50 procent gjorde på några dagar en operationsrock som kostade 80 rupier till en post på 120 rupier vid en fabrik i Visakhapatnam, enligt Scroll.in. Indiska tillverkare pekar ut kriget som involverar Iran, Israel och USA som utlösande faktor: tillgången på petrokemiska råvaror har stramats åt och sjöfarten genom Hormuzsundet har störts.

Det akuta problemet är inte någon abstrakt ”medicinsk inflation” utan engångsprodukternas kemi. Operationsrockar av fiberduk, sprutor, infartskanyler, dialyssatser och infusionspåsar bygger på sjukvårdsplast som polypropen, en oljehärledd polymer som är billig, kan steriliseras och finns överallt. Scroll rapporterar att vissa indiska petrokemiska leverantörer har dragit ned produktionen efter att staten strypt gas till industrin för att prioritera hushållens matlagningsbränsle och drivmedel. Följden blir att tillverkare betalar mer för plastgranulat och textil samtidigt som de producerar mindre. Ett företag i Faridabad som gör sprutor och andra engångsartiklar beskriver hur råvarukostnaderna stigit med 40 till 60 procent, samtidigt som man begränsat prisökningar på färdiga produkter eftersom sjukhusen betraktar dem som nödvändighetsvaror.

Sjöfarten gör en råvaruchock till ett nationellt upphandlingsproblem. När trafiken genom Hormuz glesnar och fraktpriserna stiger blir förpackningar och importerade komponenter dyrare, samtidigt som de inhemska insatsvarorna stramas åt. Resultatet är en bred prisuppgång på lågmariginalvaror som sjukhus förbrukar i stora volymer – just den kategori som är mest sårbar för lagerhållning ”i sista stund” och upphandlingssystem som belönar lägsta styckepris. När ett sjukhusavtal skrivs utifrån ett stabilt pris på en massvara i plast har leverantören två val när plastgranulatet rusar: leverera med förlust eller omförhandla. Oavsett vilket faller sjukhusets planeringsmodell.

Andra ordningens effekter syns där det är svårt att byta ut produkter. Förbrukningsmateriel för dialys är inte valfri för patienter som behöver den flera gånger i veckan, och leveranskedjan är så specialiserad att en brist inte snabbt kan täckas av någon allmän ersättningsprodukt. Tillverkare lyfter också stigande kostnader för titan till tandimplantat, en påminnelse om att ”sjukvårdsförnödenheter” omfattar metaller, bearbetning och globala råvarumarknader, inte bara plast. Även om oljepriserna faller på förhoppningar om nedtrappning – som The Independent rapporterar, där Nordsjöoljan Brent föll kraftigt på tal om förhandlingar – släpar upphandlingscykler och fraktscheman efter rubrikerna, och fabriker återställer inte omedelbart neddragen produktion.

I system som marknadsför vård som ”avgiftsfri vid användning” kommer begränsningen som ransonering snarare än som ett högre kvitto. Ett sjukhus kan skjuta upp planerade ingrepp, tänja på lagren eller i tysthet byta till billigare produkter; inget av detta syns som en oljechock i ett diagram, men varje val är ett kliniskt beslut framtvingat av logistiken.

I Visakhapatnam skickas rockarna fortfarande – bara för 120 rupier styck. Fakturorna förändras snabbare än någon officiell vägledning om vad man gör när engångsartiklarna tar slut.