Linköpings kommun tar över personlig assistans från Lilja Assistans

Linköpings kommun tog på tisdagen över ansvaret för en liten grupp brukare med personlig assistans efter att med omedelbar verkan ha sagt upp avtalet med den privata utföraren Lilja Assistans. Kommunen uppger att utlösande faktor var en ”överhängande” risk för att bolaget skulle gå i konkurs, vilket i så fall skulle kunna lämna brukarna utan personal från en dag till nästa, enligt Corren och SVT Öst.

Beslutet är den senaste upptrappningen i en konflikt som pågått i ungefär ett år. Kommunen hade redan tidigare inlett processen att avsluta samarbetet efter Corris rapportering om allvarliga brister i hur assistansen utförts. Det som ändrades denna vecka var kommunens bedömning att utförarens ekonomi försämrats så långt att en planerad och ordnad övergång inte längre framstod som trovärdig. I praktiken kliver kommunen nu in som sista garant i en marknad där disciplinen egentligen ska komma av att utförarna själva bär den operativa och ekonomiska risken.

Det omedelbara övertagandet omfattar sex assistansberättigade, enligt SVT, men konstruktionen är viktigare än antalet. Personlig assistans är personalintensiv och beroende av kontinuitet: om en arbetsgivare faller bort förlorar brukaren inte bara personal utan även scheman, rutiner och den tysta kunskap som gör att vardagsstödet fungerar. Kommuner kan ofta gå in snabbt eftersom de redan driver närliggande verksamheter och kan anställa med kort varsel, men förmågan att ta smällar påverkar också beteendet uppströms. En utförare som räknar med att kommunen ändå kliver in får svagare skäl att bygga ekonomiska buffertar, prissätta risk korrekt eller avveckla i tid.

Händelsen belyser också hur upphandlingar i välfärdstjänster kan flytta kostnader utan att fullt ut flytta kontroll. Kommunen kan skriva krav och följa upp, men när utförarens balansräkning inte håller återstår ändå ett politiskt och rättsligt ansvar att se till att omsorgen fungerar. Den obalansen gynnar ”sista-minuten”-lösningar: brister blir på allvar hanterbara först när konkursrisken gör dem oundvikliga, och räkningen kommer som akuta bemanningsinsatser och administrativt avbrott snarare än som en ren avtalsmässig påföljd.

Linköpings kommun uppger att man återanställer personliga assistenter för att säkra kontinuiteten. I kommunens information betonas beredskap och planering för oförutsedda händelser; den underliggande realiteten är att beredskapen i slutänden består i att kommunen själv tar över.

På tisdagsmorgonen upphörde avtalet och kommunen blev åter arbetsgivare. Första steget i övertagandet gällde sex personer.