Mette Frederiksen lämnar in sin avskedsansökan efter valet i Danmark
Minoritetsläge gör 179 mandat till budgivning om 90 och småpartier kan sälja stöd för ministerposter och eftergifter, väljare får kampanjbudskap men staten styckas i slutna rum och notan hamnar i första budgeten
Bilder
Denmark’s prime minister, Mette Frederiksen, speaks during an election event for the general election at the Danish Parliament in Copenhagen, Denmark. Photograph: Kristian Tuxen Ladegaard Berg/NurPhoto/Shutterstock
Shutterstock
Mette Frederiksen lämnade på tisdagen in sin avskedsansökan till kung Frederik efter att valet i Danmark gjort att den avgående trepartiregeringen inte längre har egen majoritet i Folketinget. Enligt The Guardians direktrapportering sitter Frederiksen kvar som övergångsregeringens statsminister medan partierna inleder förhandlingar om en ny koalition och utser en ”kunglig undersökare” som ska pröva var det går att få ihop en hållbar majoritet.
Förfarandet är rutin i Köpenhamn, men drivkrafterna är allt annat än neutrala. Folketinget har 179 mandat och kräver 90 för majoritet, medan regeringen som nu tappat greppet bara hade 70. Den matematiken gör ett jämnt val till en marknad för avgörande röster, där småpartier kan byta sitt stöd mot ministerposter, undantag i sakpolitiken och bindande löften i budgeten. Förhandlingen följer sällan valrörelsens slagord; det som räknas är vem som kan bygga en arbetsduglig majoritet som klarar misstroendeomröstningar och får igenom finanslagar.
I praktiken flyttas beslutsmakten då bort från väljarna och över till förhandlare som kan sätta pris på sitt inflytande. Ett parti som inte rimligen kan leda en regering kan ändå diktera villkor om det råkar sitta på den smala bron mellan blocken. Eftergifterna hamnar ofta på områden som lätt kan säljas som ”ansvarsfull kompromiss”, men som är dyra eller svåra att rulla tillbaka när de väl genomförts: regler för invandring, villkor för välfärd, skatter och avgifter kopplade till klimat och energi samt Danmarks linje inom Europeiska unionen.
Det skapar en välbekant skandinavisk paradox. Danska politiken marknadsförs som präglad av samförstånd, men de mest följdrika besluten fattas ofta i slutna rum efter valnatten, när det sista mandatet blir mer värt än medianväljaren. Under valrörelsen får väljarna tydliga varumärken; efter rösträkningen byter partierna delar av staten med varandra.
Frederiksens avsked är den formella startpunkten för processen, inte dess slutpunkt. Den första konkreta hållpunkten är partiledarnas möte klockan 13, där man ska avgöra vem som får uppdraget att sondera möjligheterna att bilda majoritet.
Danmarks nästa regering kommer att förhandlas fram mandat för mandat, och priset kommer att skrivas in i den första budgeten.