Los Angeles-jury fäller Meta och Youtube för barns beroende av sociala medier

En jury i Los Angeles har funnit att Meta och Googles Youtubekanaler bär ansvar på samtliga sju punkter i en stämning från en 20-årig kvinna som säger att hon som barn blev beroende av sociala medier.

Enligt The Independent och AP News tilldömde juryn henne 3 miljoner dollar i ersättning för skada efter mer än 40 timmars överläggningar fördelade på nio dagar. Käranden, som i domstolshandlingar identifieras som Kaley eller KGM, vittnade om att hon började använda Youtube vid sex års ålder och Instagram vid nio, och att tvångsmässigt bruk förvärrade redan befintliga psykiska besvär.

Domen kretsar kring produktfunktioner som för användare framstår som vardagliga men som är centrala för plattformarnas tillväxt: oändliga flöden, automatisk uppspelning och aviseringar. Kärandens ombud hävdade att dessa mekanismer utformats för att ”kroka fast” minderåriga; juryn drog slutsatsen att bolagen kände till att utformningen var farlig för unga användare och att de inte gav tillräckliga varningar. Meta uppgav att man inte delar juryns bedömning och att man överväger rättsliga åtgärder.

Målet följs noga eftersom det hör till de första processerna om ”beroende av sociala medier” som lett till en jurydom. Det kommer dessutom dagen efter att en jury i New Mexico i ett separat barnsäkerhetsmål ålagt Meta att betala 375 miljoner dollar. Tillsammans pekar avgörandena på en förskjutning: när lagstiftare inte förmår sätta tydliga spelregler för ungas användning kan domstolar i praktiken börja sätta standarder genom vårdslöshetsbedömningar och skadestånd.

Den sortens tryck leder sällan till en enkel ändring av produkten. Oftare byggs lager på lager av efterlevnadsutformning: fler uppmaningar, fler varningar, fler åldersspärrar, mer loggning för att kunna visa att bolaget ”försökte”. Det skapar egna marknader – leverantörer av ålderskontroller, dokumentationskedjor, sakkunniga vittnen – och gynnar plattformar som har råd med juridiska och tekniska kringkostnader, medan mindre konkurrenter möter samma ansvarsteorier med betydligt mindre skydd.

Juryn i Los Angeles fann också ”ondska” eller synnerligen klandervärt handlande, vilket för målet in i en andra fas där straffskadestånd ska fastställas. Det är där en dom kan bli en händelse som märks i balansräkningen, och där andra kärandefirmor lär sig vad en jury faktiskt är beredd att bestraffa.

Kaleys anspråk började som en barnvana och slutade som en fråga om ansvar för utformning. Nästa fas avgör hur dyrt svaret blir.