Per Lindvall: AP-fondernas onoterade investeringar blir ett växande svart hål i pensionssystemet

Per Lindvall skriver i Fokus att de statliga buffertfonderna i pensionssystemet har byggt upp ett stort och växande ”svart hål” av onoterade innehav – och att bristen på insyn inte är en olycka utan själva poängen. Sedan 2020 får AP-fonderna placera upp till 40 procent av tillgångarna i illikvida innehav. Northvolts sammanbrott, som kostade fonderna 5,7 miljarder kronor, blir i Lindvalls framställning den synliga smällen som tvingade utomstående att titta närmare.

Finansdepartementet svarade genom att beställa en granskning av AP-fondernas illikvida portfölj av konsulter på Arkwright. Lindvall beskriver rapporten som snävt avgränsad: den handlar om processer, bemanning och styrningshygien, och föreslår till och med högre styrelsearvoden för att ”professionaliserа” portföljbolagen. Däremot rundar den i stor utsträckning den större frågan: vad som händer när politiskt exponerade institutioner köper tillgångar som inte kan värderas dagligen och inte kan säljas snabbt. Man kan ha en fläckfri kedja av kommittéer och rutiner och ändå ha gjort en felaktig satsning från början.

Lindvall räknar upp andra förluster som blivit synliga först efter lång fördröjning. AP1 och AP3 placerade tillsammans 5,7 miljarder kronor i det brittiska nyttighetsbolaget Thames Water tillsammans med Kanadas OMERS; innehavet skrevs ned till noll 2024, men omfattningen väckte uppmärksamhet först senare. AP3 äger också 20 procent av svenska elnätsbolaget Ellevio, vars köp 2015 av Fortums elnätsverksamhet för 60 miljarder kronor beskrivs som ett fall där reglerade intäkter möter ett förvärvspris som förutsätter något som snarare liknar monopolräntor. Redovisningen blir central: Ellevio värderade upp koncessioner – som förvärvats till noll – till 40 miljarder kronor och bokförde 6 miljarder i goodwill, vilket gav en balansräkning tung av immateriella poster och lätt på eget kapital. Vid utgången av 2024 var den redovisade soliditeten 2,7 procent, en konstruktion som ser skör ut redan innan högre räntor biter.

Därefter går texten över till Polhem Infra, ett gemensamt bolag för AP3 och AP4, där Lindvall menar att fler ”potentiella svarta hål” finns i infrastruktur- och energitillgångar. Hans skarpaste exempel är Solör Bioenergi, där Polhem äger 40 procent. Solör har köpt upp kommunala fjärrvärmeverksamheter i Sverige och Norge, men avslutade 2024 med ett negativt eget kapital på 6,7 miljarder kronor – skulder större än tillgångar – och bröt mot lånevillkor 2025, vilket tvingade ägarna att skjuta till nytt kapital. Lindvall skissar ett minsta kapitalbehov på 10 miljarder kronor för att hålla bolaget flytande, vilket skulle innebära omkring 4 miljarder från AP-fonderna. Han noterar att Polhem och dess ägare säger lite om detta i den offentliga rapporteringen.

Det politisk-ekonomiska problemet, enligt Lindvalls resonemang, är inte att onoterade tillgångar i sig är dåliga, utan att de lämpar sig särskilt väl för att förskjuta ansvarsutkrävande. Noterade innehav ger omedelbar återkoppling: priser rör sig, jämförelser med andra är enkla och förluster är svåra att dölja. Onoterade innehav kan i stället värderas med modeller, skrivas om långsamt och försvaras som ”långsiktiga” ända till den dag de inte längre går att försvara. De som godkänner affärerna får uppsidan i form av anseende – att vara ”strategiska”, ”gröna” eller ”industriella” – medan nedsidan sprids över löntagare som inte kan lösa in sin andel av det statliga pensionssystemet.

Northvolt tvingade fram en utfrågning i riksdagen. Den större portfölj Lindvall beskriver syns fortfarande mest i fotnoterna.