Ulf Kristersson: Regeringen vill införa hemliga tvångsmedel mot män som slår kvinnor

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Simona Mohamsson skriver i Aftonbladet att Sverige bör utvidga de förebyggande tvångsmedel som infördes mot gängbrottslighet 2023 till att även omfatta män som begår grovt våld mot kvinnor i nära relationer. Regeringen vill tillsätta en utredare som ska pröva om polisen ska kunna avlyssna misstänkta, få tillgång till meddelanden och e-post, eller i vissa fall använda teknisk utrustning för att fånga upp ljud inne i gärningsmannens bostad.

Upplägget följer ett välkänt lagstiftningsmönster: man kopplar extraordinära verktyg till en brottskategori som ingen politiker vågar försvara, och behandlar sedan verktygslådan som en allmän förmåga. I artikeln framställs 2023 års utvidgning av förebyggande åtgärder uttryckligen som ett ”genombrott”, och våld i nära relationer blir nästa område där samma metoder påstås kunna ”rädda liv”. Författarna räknar upp genomförda och planerade reformer: utvidgade kontaktförbud, lättare att avhysa våldsamma partners, ett nytt brott om psykiskt våld, strängare straff för våldtäkt och misshandel samt ett nytt system med ”säkerhetsförvaring” för högriskåterfall.

Den praktiska logiken är att förebyggande arbete kräver tidigare ingripanden än lagföring. Författarna menar att män som upprepade gånger hotar eller misshandlar sin partner inte ska kunna verka ”bakom hemmets väggar”, och att övervakning både kan stoppa angrepp och stärka bevisningen. Den politiska logiken är att kostnaderna och avvägningarna hålls utanför bild: staten får ett bredare mandat att övervaka privat kommunikation och privata miljöer, medan villkoren för tillstånd lämnas till en utredning och en senare tillämpning.

Samma text som lovar höga trösklar visar samtidigt hur undantag tenderar att bli normalitet. Den påpekar att kontaktförbud nu kan omfatta större geografiska områden, till och med en hel kommun. Den lyfter fram tidsobestämd förvaring för vissa gärningsmän och hänvisar till ändrade regler för villkorlig frigivning. Varje reform presenteras som avgränsad och proportionerlig; sammantaget flyttar de utgångspunkten för vad som anses vara ordinärt polisarbete.

Författarna knyter också programmet till regeringens bredare brottsagenda, med hänvisning till en uppgiven nära halvering av dödligt gängvåld sedan 2022, och argumenterar för att samma ”beslutsamhet” kan ge liknande resultat mot dödligt våld mot kvinnor. Jämförelsen är viktig, eftersom den antyder att förebyggande övervakning håller på att bli ett standardverktyg i statens kapacitetsbygge snarare än en åtgärd för ett avgränsat undantagstillstånd.

Regeringens nästa steg är inte en omröstning utan ett utredningsdirektiv. När nya befogenheter väl finns på plats brukar trycket att använda dem komma lika mycket inifrån systemet som från politiken.