Ekonomi

Storbritannien betalar för att starta om nedstängd koldioxidanläggning på Teesside

Upp till 100 miljoner pund i statligt stöd ska säkra koldioxid för livsmedel och kärnkraftsindustri när Iran-krig och energichock pressar kedjorna, anläggningen stängs av frihandelsavtal som slår ut huvudprodukten och räddas nu för biprodukten

Bilder

Government grant to reopen CO2 plant amid fears of Iran-linked shortages Government grant to reopen CO2 plant amid fears of Iran-linked shortages independent.co.uk

Den brittiska regeringen förbereder sig på att lägga upp till 100 miljoner pund på att starta om en nedstängd anläggning för koldioxid på Teesside, efter att tjänstemän varnat för möjliga bristsituationer kopplade till kriget med Iran och bredare störningar på energimarknaden. Enligt The Independent har näringsministern Peter Kyle godkänt ett bidrag för att återöppna Ensus-anläggningen under en inledande tremånadersperiod, där skattepengar används för att få en industriplats i drift igen – i praktiken för att säkra dess koldioxid som biprodukt.

Koldioxid är inte bara en symbol i klimatpolitiken, utan en fysisk insatsvara. Den används i livsmedels- och dryckesproduktion och behövs också i delar av kärnkraftsindustrin. Storbritanniens försörjning är sårbar eftersom en stor del av den industriella koldioxiden kommer som biprodukt från gödsel- och bioetanolanläggningar, som kan stänga när gaspriserna stiger, marginalerna kollapsar eller handelspolitiken ändras. Ensus lades i malpåse i fjol efter att ett handelsavtal med USA sänkte tullarna på bioetanol, vilket undergrävde anläggningens huvudsakliga intäktskälla.

Det omedelbara problemet, enligt The Independent, är att störningar på energi- och sjöfartsmarknaderna driver upp kostnader genom hela kedjan. När den lönsamma ”huvudprodukten” försvinner, försvinner också biprodukterna som andra sektorer i tysthet är beroende av. Så kan en geopolitisk chock övergå i brist på något så vardagligt som gasen som håller trycket i dryckessystem.

Politikens svar säger en del om hur staten numera fungerar som stötdämpare för industrins risker. I stället för att betala marknadspris för koldioxid via långsiktiga privata avtal, bygga lager eller stimulera överkapacitet, kliver staten in som tillfällig ”köpare i sista hand”. Bidraget är uttryckligen tidsbegränsat till tre månader, men skapar ändå ett prejudikat: branscher kan börja betrakta kritiska insatsvaror som något det offentliga i praktiken garanterar, och nedstängd kapacitet blir ett politiskt verktyg snarare än ett affärsbeslut.

Samtidigt försöker ministrar lugna allmänheten. Energiministern Michael Shanks sade till parlamentsledamöter att regeringen ”absolut inte” planerar för strömavbrott eller ransonering av bensin och hänvisade till ”en stark och mångsidig uppsättning försörjningskällor”, samtidigt som myndigheter ingriper för att förhindra en koldioxidbrist. Den tidigare BP-chefen Nick Butler sade till Times Radio att Storbritannien kan få brist på olja och gas inom veckor, och Shells verkställande direktör Wael Sawan har också varnat för försörjningsrisker.

Utrikesministern Yvette Cooper väntas vid ett möte i Frankrike med G7-ländernas utrikesministrar pressa Iran att åter öppna Hormuzsundet, medan sundets status fortsatt är omstridd i offentliga uttalanden.

Ensus-anläggningen stängdes efter ett handelsavtal som gjorde dess huvudprodukt olönsam. Den öppnas nu igen därför att regeringen behöver biprodukten.