Kubas barnsjukhus saknar blod och läkemedel

På barnsjukhuset Juan Manuel Márquez i Havanna förbereds en 18-åring som nyss fått diagnosen leukemi för behandling med blodtransfusioner – samtidigt som moderns första fråga är om sjukhuset över huvud taget har blod och läkemedel. El País rapporterar att den sju våningar höga anläggningen, en gång byggd som ett skyltfönster, numera drivs med trasiga hissar, avdelningar som hålls stängda i väntan på renovering och utrustning som står oanvänd därför att reservdelar inte går att få tag i. Sjuksköterskor använder sina egna motorcyklar för att hämta blodgivningar eller cellgiftsläkemedel från andra vårdinrättningar, och föräldrar kommer med hygienartiklar och mat ”för säkerhets skull”.

Detta är en del av en bredare åtstramning i Kubas sjukvård, som regeringen beskriver som en följd av blockad. Brister har funnits i åratal, men enligt myndigheterna har läget förvärrats sedan januari genom ett tillkommande bränsleembargo, vilket stryper logistiken för allt från ambulansutryckningar till kylkedjor och transporter av blodprodukter. Hälsoministeriets förste vice minister, Tania Margarita Cruz Hernández, hänvisade enligt El País till siffror som visar att 96 000 personer väntar på operation, däribland 11 193 minderåriga. Enbart detta sjukhus har 141 minderåriga inlagda.

Bränslebristen gör vårdkapaciteten till en kedja av sköra länkar: färre leveranser, färre fungerande reservkraftsaggregat, färre resor mellan sjukhus och längre stillestånd när något går sönder. På Márquez-sjukhuset saknar importerade delar som gick sönder för åratal sedan fortfarande ersättare; problemet är inte ett enstaka saknat läkemedel utan oförmågan att hålla ett komplext system igång när upphandling, tillgång till valuta och transporter samtidigt är begränsade. I en planekonomi med statlig ensamdominans blir sådana flaskhalsar systemiska: när den centrala försörjningskedjan brister finns få alternativa leverantörer som kan ta över ansvaret – och kostnaden vältras i praktiken över på patienter och personal.

Familjer försöker täppa till hålen via informella marknader. Leukemipatientens mor – som arbetar som chef för Kubas nationella akvarium – berättar att när sonen tidigare vårdades för Sjögrens sjukdom saknades grundläggande saker som bomull, sprit och bandage. Det immunhämmande läkemedlet Imuran, som normalt skulle kosta 11 pesos om det fanns i det statliga systemet, har enligt El País inte importerats på flera år. Hon köpte det på svarta marknaden för 2 000 pesos, ungefär halva hennes lön.

Sjukhuspersonal beskriver nuet som mer nedbrytande än tiden under covid-19, då globala brister kunde skyllas på en världsomspännande kris. Nu, säger de, känns begränsningarna riktade och permanenta. Sjukhusets direktor, Araiz Consuegra, säger till El País att personalen gör ”allt som står i vår makt, och till och med sådant som inte gör det”, för att förhindra att barn dör, samtidigt som hon medger att situationen är ”mycket komplex” för patienter, familjer och anställda.

På avdelningen återstår den omedelbara frågan som modern ställde vid inskrivningen: om blodet och läkemedlen kommer att finnas där när nästa behandlingsomgång ska ges.