EU-parlamentet säger ja till återvändarcenter utanför unionen

Europaparlamentet gav på torsdagen sitt stöd till planer som skulle låta EU-länder skicka asylsökande som fått avslag till så kallade återvändarcentrum utanför unionen. Förslaget antogs med 389 röster mot 206, med 32 nedlagda, enligt The Guardian.

Utkastet till lag syftar till att höja utvisningstakten från dagens nivå. EU-tjänstemän uppskattar att bara omkring en av fem utvisningsorder faktiskt leder till att personen lämnar. Det ska ske genom utvidgade möjligheter till förvar och hårdare påföljder vid vägran att medverka. Ledamöterna lade till bestämmelser som tillåter förvar i upp till två år för personer som bedöms utgöra en säkerhetsrisk eller sannolikt avvika, och de stödde straffrättsliga sanktioner mot den som hindrar ett återvändandebeslut. Texten gör det också enklare för myndigheter att besluta om livslånga inreseförbud och utökar befogenheterna att genomföra ålderskontroller för att avgöra om någon är under 18 år.

Den stora nyheten i praktiken är ändå ”återvändarcentrum”: en anläggning i ett tredjeland där personer som nekats asyl kan hållas i väntan på vidare återresa till ursprungslandet. Flera regeringar – Tyskland, Nederländerna, Österrike, Grekland och Danmark – arbetar redan med idén, rapporterar The Guardian. Till skillnad från Storbritanniens skrotade Rwanda-upplägg skulle detta gälla personer efter att deras asylansökan avslagits, inte dem som anländer för att söka asyl.

Förslaget flyttar den svåraste delen av migrationspolitiken från inrikespolitik till upphandling, diplomati och rättsprocesser. Medlemsstater som har svårt att hålla människor i förvar och genomföra utvisningar på hemmaplan får ett nytt verktyg: att föra personen ut ur det nationella systemet och in i en anläggning utomlands, där lokala domstolar, frivilligorganisationer och medier har sämre tillträde. Samtidigt skapas en ny kedja av aktörer – driftbolag, transportörer, bevakningsföretag, sjukvård och juridiska mellanhänder – där varje led har egna drivkrafter och där ansvaret lätt kan skjutas vidare.

Tillsynen är den uppenbara svagheten. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har varnat för att sådana anläggningar riskerar att bli ”svarta hål för mänskliga rättigheter”, eftersom det blir svårare att övervaka villkor och säkerställa faktisk tillgång till rättsmedel när frihetsberövandet läggs ut på mark utanför EU. För regeringar är lockelsen att både rykteskostnaden och den administrativa bördan av långvarigt limbo kan ”exporteras” tillsammans med den frihetsberövade. För värdlandet är lockelsen intäkter och förhandlingsmakt: en anläggning som kan byggas ut, bromsas eller hotas med stängning blir ett påtryckningsmedel i bredare förhandlingar.

Omröstningen i parlamentet öppnar nu för förhandlingar med EU-regeringarna i ministerrådet om den slutliga texten.

I Bryssel beskrev Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers resultatet som början på ”utvisningarnas era”. Men den juridiska konstruktionen hänger fortfarande på att tredjeländer går med på att hysa anläggningarna – och på att någon betalas för att driva dem.