Filippinerna utlyser nationellt energinödläge

Bilder

×

A sharp increase in prices of basic commodities and the possible loss of employment for thousands of people due to the fuel price hike have raised the spectre of stagflation in the Philippines [Ted Regencia/Al Jazeera] aljazeera.com

aljazeera.com

In a bid to ease the economic pain for commuters due to the fuel price increase, the government has slashed train fares in half. [Ted Regencia/Al Jazeera] aljazeera.com

Roxas Boulevard, one of the oldest streets of Metro Manila, during rush hour on Wednesday, the day Philippine President Ferdinand Marcos Jr's national energy emergency declaration took effect. [Ted Regencia/Al Jazeera] aljazeera.com

A Catholic devotee prays at Manila's Baclaran Church, which typically attracts thousands every Wednesday, but which was been left significantly quieter as the country faces a fuel price crunch. [Ted Regencia/Al Jazeera] aljazeera.com

zerohedge.com

‹ ›

Filippinerna har utlyst ett nationellt energinödläge efter att bränslepriserna skjutit i höjden och transporterna i Metro Manila tunnats ut kraftigt. Det är ett synligt exempel på hur den riskpremie som kriget skapar kring Hormuzsundet snabbt fortplantar sig genom asiatiska ekonomier och slår direkt mot vardagslivet.

Al Jazeera rapporterar att Manilas normalt igenkorkade vägar blivit märkbart tystare när bränslekostnaderna stiger. Det pressar informella arbetare och små försäljare som är beroende av kundflöden och billig transport. Nödläget trädde i kraft den 25 mars, och regeringen har sänkt vissa tågbiljetter för att dämpa pendlarnas kostnader, samtidigt som järnvägsstationerna blir trängre.

Den omedelbara utlösande faktorn är inte en formell blockad, utan den kommersiella apparat som gör handel möjlig. När försäkringsbolag drar tillbaka krigsriskförsäkringar och finansiärer prissätter om sjöresor kan tankfartyg och laster bli olönsamma även om farleden tekniskt sett är öppen. Resultatet blir en utbudschock som först syns i bränslepriserna i detaljhandeln och därefter i allt som drivs av diesel: matleveranser, kollektivtrafik, byggverksamhet och det dagliga kassaflödet i gatunära småföretag.

När priserna väl rör sig följer politiken ofta ett välbekant manus. Nödförklaringar vidgar statens befogenheter att ingripa – prisreglering, ransoneringsregler, snabbupphandling – samtidigt som kostnaden flyttas till skattebetalare, andra konsumenter eller framtida budgetar. Zero Hedge, med hänvisning till filippinska tjänstemän, uppger att landet har ungefär 45 dagars bränsle vid normal förbrukning och att nödbefogenheterna ska påskynda import från alternativa leverantörer och hålla tillbaka ”överdrivna” prishöjningar.

Men regleringar skapar inte utbud. De ändrar vem som får vad först. När regeringar sätter pristak under återanskaffningskostnaden växer bränsleköerna, distributörer håller inne lager och svarta marknader uppstår. När subventioner finansieras med lån skjuts bristen upp som ett problem i balansräkningen: större underskott, svagare valuta och högre importkostnader när nästa leverans ska betalas.

Filippinerna är ett extremfall på grund av geografin och importberoendet. Som Zero Hedge noterar uppskattar tjänstemän att omkring 98 procent av landets olja passerar Hormuz. Det koncentrerar risken till en enda flaskhals och gör inrikespolitiken – rabatterade biljettpriser, kampanjer mot ocker, nödlägeskommittéer – till ett försök att hantera följdverkningarna av beslut som fattas långt bort av försäkringsbolag, rederier och stridande parter.

Al Jazeeras rapportering fångar det praktiska utfallet: färre jeepneys och bussar på vägarna, tystare marknader och pendlare som trycks in i ett redan otillräckligt järnvägssystem. Energinödläget skrivs som ett nationellt politiskt svar, men upplevs som uteblivna fordon och mindre dagsinkomster.

Första dagen efter nödförklaringen fann Al Jazeera att gatorna kring Baclarankyrkan i Manila var ovanligt stilla.