Maduro försöker få åtal avskrivet efter USA:s stopp för advokatarvoden

Nicolás Maduro dök den 26 mars åter upp i en federal domstol i New York, där hans advokater försökte göra USA:s sanktioner till en processuell nödutgång. Enligt El País begärde försvaret att domaren Alvin Hellerstein skulle avskriva målet efter att finansdepartementets sanktionsmyndighet, Byrån för kontroll av utländska tillgångar, vägrat låta de åtalade använda venezuelanska statliga medel för att betala privata försvarare. Detta trots att en licens kortvarigt utfärdats i januari och dragits tillbaka bara timmar senare med hänvisning till ett ”administrativt fel”.

Argumentet handlar mindre om oskuld än om hävstång. Maduro har beskrivit sig själv som en ”krigsfånge”, en etikett som passar illa i ett vanligt brottmål men desto bättre i diplomatin: fångar kan bytas, växlas eller friges genom politiska uppgörelser, medan dömda brottslingar förväntas avtjäna straff. Tvisten om pengarna gör den logiken tydlig. Sanktionsmyndighetens hållning – att sanktionerade statliga medel inte får användas för att betala en annan sanktionerad persons privata advokater – pressar Maduro och Cilia Flores mot offentligt förordnade försvarare och minskar deras möjlighet att driva en strategi byggd på fördröjning, mediehantering och dyr juridisk spetskompetens.

Samtidigt gör Washingtons sanktionsmaskineri den venezuelanska staten till ett system av finansiella rör som kan öppnas och stängas. Licenser kan beviljas, dras in eller utfärdas på nytt; tillgångar kan frysas eller frigöras; advokatarvoden kan bli en tillåten transaktion eller en spärrad. El País noterar att sanktionsmyndigheten tidigare tillåtit sanktionerade regeringar som Ryssland, Syrien och Iran att betala jurister i amerikanska mål när klienten är staten eller en statlig enhet, men inte när klienten är en enskild person. Den skillnaden är central, eftersom den visar vad USA i praktiken reglerar: inte ”Venezuela” som nation, utan bestämda rättssubjekt och penningflöden.

Domstolsstriden får också återverkningar i Caracas, där inflation och valutarörelser fortsatt präglar vardagen. El País uppger att Venezuelas inflation på årstakt ligger kring 600 procent, att bolívaren hittills i år tappat nära 20 procent mot dollarn och att gapet mellan officiell och parallell växelkurs växer. Lättnader i sanktionerna och nya oljelicenser efter den amerikanska militära attacken har gett extra intäkter, men staten går fortfarande med ett budgetunderskott som uppskattas till 9 procent av bruttonationalprodukten. Lönerna är fortsatt förankrade i en formell minimilön som bara är värd småmynt, samtidigt som ersättningen flyttas till bonusar som inte räknas in i förmåner – ett bokföringsknep som håller statens åtaganden nere men lämnar hushållen att hantera svängningarna via penningförsändelser, informella lån och extrajobb.

I New York bygger åklagarsidan ett över tio år långt mål om narkotikaterrorism; i Venezuela försöker medborgare prissätta matvaror i en valuta som rör sig snabbare än lönen. I båda fallen framstår staten mindre som en ordningsskapare än som en omstridd tillgång – något som kan beslagtas, licensieras eller processas om.

När förhandlingen den 26 mars avslutades hade domaren inte avskrivit något. Den praktiska kärnfrågan på dagordningen var om en sanktionerad regering kan betala en sanktionerad ledares advokaträkning.