Pentagon planerar veckor av markoperationer i Iran
Vita huset överväger att utvidga luftkriget med räder och möjlig ockupation av Khargön som exporterar merparten av Irans olja, Washington tar notan i budgeten medan Europa får prischocken vid pumpen
Bilder
The Pentagon is preparing for potential ground operations in Iran, but it’s unclear if President Donald Trump will approve those plans, a new report states (Getty)
Getty
USA:s försvarsdepartement har tagit fram planer för ”veckor av markoperationer” i Iran, samtidigt som Vita huset överväger om en konflikt som började som en luftkampanj ska trappas upp. Enligt The Independent, som hänvisar till The Washington Post, diskuteras alternativ som räder med infanteri och specialförband och till och med ett försök att ta kontroll över Khargön, Irans viktigaste terminal för oljeexport.
Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt säger till Posten att sådan beredskapsplanering är rutin och inte innebär att president Donald Trump har fattat beslut. Men bara det faktum att en markplan finns förändrar den interna logiken. En lista över mål blir ett försörjningsproblem, ett försörjningsproblem blir en tidsplan, och en tidsplan blir en begäran om befogenheter, tillträde till baser och påfyllnad av materiel. ”Veckor, inte månader” är inte en paroll utan ett åtagande om bränsle, transportkapacitet, sjuktransport, underrättelsetäckning och styrkeskydd, sådant som måste vara ordnat innan den första helikoptern lyfter.
Khargön visar hur snabbt ”begränsade” insatser får strategiska följder. Iran exporterar en stor del av sin råolja genom terminalen; ett försök att ta ön skulle i Teheran läsas som ett försök att strypa statens inkomster, inte som en avgränsad räd. Den sortens mål drar med sig följduppdrag: att hålla anläggningen, försvara den mot robotar och drönare, hindra iranska marina och luftburna motåtgärder och hantera de rättsliga och diplomatiska konsekvenserna gentemot stater som köper iransk olja.
För Europa är upptrappningskedjan välbekant även när striderna inte sker på europeisk mark. När försäkringspremier stiger och sjöfarten prisar om risk, betalar europeiska importörer först vid pumpen och sedan en gång till genom högre kostnader inbyggda i allt från kemikalier till livsmedel. Den militära notan hamnar i Washingtons budgetrader; prischocken färdas genom globala försörjningskedjor. Allierade möter också de tystare kraven – tillstånd för överflygning, uppmarschområden, underrättelsesamarbete och efterlevnad av sanktioner – som gör en amerikansk operation till en atlantisk förpliktelse. I praktiken blir det ett spel med snedvridna incitament: USA fattar beslutet, medan kostnaderna sprids och socialiseras via energi- och handelsflöden som europeiska hushåll och företag inte kan värja sig mot.
Administrationen kan fortfarande besluta att avstå från en markfas. Men när planeringsmaskineriet väl rullar blir frågan i systemet mindre ”bör vi” och mer ”vad krävs”, och svaret kommer som en bunt krav som bara ser frivilliga ut på papper.
Enligt rapporteringen är den plan som nu föredras inte en invasion. Den beskrivs fortfarande som något som skulle kunna ta ett par månader.