Sudanesiska flyktingar gör libyska Kufra till boomstad

Tiotusentals sudanesiska flyktingar har på kort tid gjort Kufra, en avlägsen libysk ökenoas, till en blomstrande småstad av provisoriska ”jordbruk” och handel längs vägen. El País rapporterar att mellan 40 000 och 60 000 sudaneser nu finns i staden – nästan lika många som den vanliga befolkningen – efter att ha flytt ett krig som Förenta nationernas flyktingorgan uppger har drivit närmare 12 miljoner människor på flykt inom Sudan och tvingat mer än tre miljoner över gränserna.

Kufra är varken en kuststad för vidare resa eller en utgångspunkt riktad mot Europa. Det är en logistisk knutpunkt i inlandet: den första libyska stad som går att nå från de södra gränsområdena mot Egypten, Sudan och Tchad, sammanbunden av långa ökenleder där kontrollen beror mindre på formella myndigheter än på bränsle, kontanter och lokalkännedom. I El País skildring har åtta stycken obrukad mark – som kallas ”jordbruk” – blivit halvpermanenta läger. Runt dem har en informell ekonomi vuxit fram med den typ av tjänster som uppstår när människor slutar räkna med att snabbt kunna resa vidare: livsmedelsstånd av presenningar och korrugerad plåt, platser för laddning av mobiltelefoner, vattenpipskrypin, kortspel, biljardbord och regelbundna leveranser med lastbil.

Upplägget fungerar därför att Kufra sedan tidigare handlat med sudanesiska grupper och delar religiösa och sociala band med dem. Den sociala närheten blir i praktiken ett urvalssystem. En lärare i staden säger till El País att när sudanesiska flyktingar förlorar sina handlingar ”organiserar man ett möte” där de förhörs och deras identitet kontrolleras, delvis för att stoppa andra migranter – tchader nämns – från att utge sig för att vara sudaneser. Samma stad som behandlar sudaneser som ”bröder” håller andra migranter i stor utsträckning borta från offentligheten, ofta i förvar.

Det mest konkreta måttet på vad Kufra köper med denna anpassning är arbetskraft. Kommunen uppger att mer än 70 procent av stadens sjukvårdspersonal är sudaneser, och El País beskriver sudaneser som arbetar som bärare, receptionister, servitörer, lärare och daglönare, samlade vid rondeller för att hyras in från dag till dag. För en marginaliserad och geografiskt isolerad stad som haft svårt att bemanna sitt sjukhus framstår inflödet som en import av arbetskraft som ingen nationell rekryteringssatsning lyckats åstadkomma.

Men samma dynamik som förser staden med sjuksköterskor och läkare flyttar också kostnaderna till privata hushåll och lokala grindvakter. Flyktingarna betalar sig in i systemet – en kvinna säger till El País att det tog en månad och en ”förmögenhet” att nå Kufra – och konkurrerar sedan om bostäder och tillfälliga arbeten på en plats med begränsad infrastruktur. När staten inte snabbt kan bygga ut service sker ransoneringen någon annanstans: i hyrorna, i vem som godkänns som ”en av oss” och i de informella regler som avgör vem som får handla, arbeta och synas.

Kufra absorberar i praktiken ett krig i grannlandet genom att göra identitetskontroller, daglöner och sjukhusbemanning till sin migrationspolitik. Stadens mest pålitliga gränskontroll tycks vara ett grannmöte när någon saknar handlingar.