Roboticerade exoskelett får violinister att spela i takt

Italienska forskare har prövat ett nytt sätt att få musiker att hålla takten: att fysiskt koppla ihop dem med lätta robotiska yttre skelett som knuffar stråkarmen mot samspel. I försök med yrkesverksamma violinister registrerade forskargruppen ledvinklar, axelns läge och stråktryck medan par spelade under fyra villkor, bland annat normalt med både syn och hörsel, enbart hörsel samt blockerad syn med känselåterkoppling via apparaten, enligt en rapport från nyhetsbyrån AP som återgivits av Euronews.

Studien, publicerad i Science Robotics, bygger på en enkel tes med ingenjörsmässig vändning: tar man bort en samordningskanal – ögonkontakt – och ersätter den med en mekaniskt förmedlad ”beröringskanal”, kan en ensemble låsa sig tätare i tid. De yttre skeletten konstruerades för armbågens böjning och sträckning samt axelns rotation. Varje enhet mätte bärarens rörelser och överförde dem till partnerns enhet; när de två avvek applicerade systemet krafter i båda riktningar för att föra dem samman igen. Deltagarna kunde ofta inte identifiera att krafterna härleddes från partnerns rörelser, och vissa beskrev obehag, men forskarna rapporterar förbättrad samordning ”både i rörelseparametrar och i musikalisk inpassning”.

Det som studien tycks mäta är framför allt regelbundenhet i tajmning: hur nära två spelares rörelser och resultat ligger varandra, och hur snabbt de anpassar sig när samspelet glider. Det är värdefullt i ett laboratorium eftersom det går att kvantifiera. Men det skapar också ett välkänt problem: när ett mått blir målet riskerar det att ersätta det som måttet var tänkt att approximera. En duo kan bli mer faslåst i stråkföringen men mindre uttrycksfull i frasering, dynamik eller den finförskjutning i tid som ger en tolkning karaktär. En mekanisk koppling kan fungera som en metronom med muskler – svårare att ignorera och lättare att få höga poäng på.

Forskarna själva pekar på användningar bortom konsertsalar, särskilt rehabilitering, där terapeuter och patienter kan utbyta krafter via en robot i stället för att förlita sig på muntliga instruktioner eller iakttagelser. Det är rimligt just därför att terapi ofta värderar upprepbarhet och kontrollerad rörelse. Musikframförande gör det inte alltid.

Försöket antyder också en effekt i andra led: ju mer samordningen läggs ut på en apparat, desto mer kan ”god prestation” komma att definieras av vad apparaten är byggd för att belöna. Om systemet optimerar för synkroni kan utövare lära sig att spela för synkroni – särskilt i miljöer som provspelningar, utbildning eller samarbete på distans där det enklaste att visa upp är mätbar samstämmighet.

I Euronews återgivning beskrivs det yttre skelettet som att det förbättrade tajmningen även när musikerna inte kunde se varandra. Apparaten lärde dem inte att lyssna bättre; den gav dem en ytterligare kanal att lyda.

Forskarna kan nu visa tätare samordningskurvor på en avläsning från sensorer. Huruvida publiken skulle föredra den musik som blir resultatet är en helt annan mätning.