Britter över 60 äger mer än halva bostadsförmögenheten

Bostadsägare som är 60 år och äldre sitter på ett uppskattat bostadskapital på 3,84 biljoner pund i Storbritannien, motsvarande 55 procent av landets samlade nettovärde i bostäder, enligt en analys från fastighetsföretaget Savills. Av detta ligger cirka 2,92 biljoner pund i de egna huvudbostäderna, medan resten finns i uthyrningsbostäder och andra bostadsinnehav. Koncentrationen är särskilt tydlig i London och Sydöstra England, där 60-plussare som äger sin bostad ensamma kontrollerar drygt 1 biljon pund, enligt Savills forskningschef Lucian Cook.

Siffrorna är mer än en demografisk notis; de pekar ut vem bostadssystemet i praktiken är konstruerat för att skydda. När merparten av bostadsförmögenheten ligger hos äldre ägare får politiken om ”överkomliga bostäder” inbyggda spärrar. Prisfall behandlas som en kris, inte som en normal anpassning. Planregler, lokalt motstånd mot nybyggnation och skatteval som gynnar redan upparbetade bostadsvärden blir politiskt svårflyttade, eftersom den största väljargruppen också har mest att förlora på förändring.

Savills pekar på en mekanism som kan lätta på låsningarna: hyresvärdar, däribland äldre investerare, kan sälja när regleringar och kostnadstryck ökar. Det är ett artigt sätt att beskriva en överföring som drivs fram av politisk risk. När staten skärper villkoren för privat uthyrning – genom tillståndskrav, begränsningar av uppsägningar eller skatteförändringar – blir den omedelbara effekten ofta inte lägre hyror, utan färre hyresvärdar som vill bära bördan av efterlevnad. Bostäder flyttas då från små uthyrningsinnehav till eget boende eller till större, mer kapitalstarka hyresvärdar, medan hyresgäster möter fler flyttar och högre kostnader för att hitta nytt boende.

En annan tänkbar ”säkerhetsventil” är att äldre flyttar till mindre, vilket Savills bedömer kan få ”större samlad effekt”, men som blockeras av ”psykologiska, ekonomiska och praktiska hinder”. I praktiken handlar det om stämpelskatt, begränsat utbud av lämpliga mindre bostäder och det enkla faktum att många äldre har råd att bo kvar. Ett system som beskattar bostadsbyten hårt och samtidigt begränsar nybyggandet gör flytt dyrt och kvarboende rationellt.

Resultatet blir en politik av slagord. Partier kan lova att ”bygga fler bostäder” och samtidigt lämna orörda de planmässiga vetorätter och de offentliga intressen som gör knapphet lönsam. Yngre hushåll möter då samma knapphet genom högre hyror eller större skulder, medan äldre hushåll sitter på det kapital som knappheten skapar.

Savills uppskattning är ingen prognos, men den antyder nästa decenniums bostadsberättelse: förmögenheter kommer oftare att byta ägare genom arv och framtvingade försäljningar än genom en plötslig byggboom.