USA:s så kallade God squad undantar olje- och gasborrning i Mexikanska golfen från hotade arter-lagen

En sällan använd federal amerikansk nämnd – informellt kallad ”Gudaskvadronen” – röstade den 31 mars för att undanta olje- och gasborrning i Mexikanska golfen från centrala krav i lagen om hotade arter, enligt The Guardian. Nämnden, som formellt heter Kommittén för hotade arter och inte har sammanträtt på över tre decennier, beviljade undantaget efter en begäran från försvarsminister Pete Hegseth.

Ärendet presenterades som en fråga om nationell säkerhet snarare än energipolitik. Hegseth hävdade att rättsprocesser från miljöorganisationer kan ”kyla ned” produktionen i golfen i ett läge där de globala oljemarknaderna störs av kriget med Iran och risker för sjöfarten kring Hormuzsundet. Kommittén – ledd av inrikesminister Doug Burgum – röstade enhälligt, ett beslut som miljöjurister uppgav att de tänker angripa i domstol.

Det omedelbara målet är inte en enskild borrplattform utan en juridisk spärr. Lagen om hotade arter tvingar federala myndigheter att samråda om skador på skyddade djur och, i vissa fall, begränsa eller rita om projekt. Undantagsmekanismen finns för situationer där staten påstår att de ekonomiska eller säkerhetspolitiska kostnaderna för att följa lagen är för höga. Att använda den nu flyttar en domstolstvist om tillstånd och skadebegränsning till ett beslut på regeringsnivå, där miljöskydd behandlas som något man kan välja bort i en kris.

Insatserna för djurlivet är ovanligt konkreta. The Guardian skriver att endast omkring 51 individer av arten Riceval återstår, och att ekosystemet i Mexikanska golfen fortfarande bär spår av katastrofen 2010, då ungefär 210 miljoner amerikanska gallon olja läckte ut i havet vid Deepwater Horizon. Miljögrupper varnar för att mer borrning ökar sannolikheten för en ny katastrofal utblåsning och samtidigt höjer de långsiktiga riskerna för havssköldpaddor, trumpettranor och andra arter.

Den politiska logiken går i motsatt riktning. Mexikanska golfen står för mer än en tiondel av USA:s råoljeproduktion, och regeringen framställer inhemsk utvinning som ett svar på sårbarhet gentemot omvärlden. Det argumentet blir enklare att driva när energipriser stiger: samma fat som tidigare kunde framstå som en marginell affär ser nu ut som strategiska lager.

Men undantaget ändrar också incitamenten inne i staten. Om en etikett som ”nationell säkerhet” kan fästas på omstridda tillstånd varje gång världsmarknadspriserna hoppar upp, riskerar undantaget att bli ett stående verktyg i stället för en sista utväg. Processer och skyddsmekanismer försvinner inte; de flyttas bara från fackmyndigheter till politiska kommittéer där beslutsfattarna är samma personer som driver på för mer borrning.

Kommitténs beslut var enhälligt. Ricevalens bestånd räknas fortfarande i tiotal.