Trump hotar lämna Nato efter europeiskt nej till fartyg i Hormuzsundet

Bilder

×

Former CIA chief Dan Hoffman discusses Iran conflict, NATO tensions foxnews.com

President Donald Trump foxnews.com

NATO emblem foxnews.com

Keir Starmer speaks during a press conference. foxnews.com

‹ ›

Donald Trump säger att han ”starkt överväger” att dra USA ur Nato efter att europeiska allierade avböjt att ansluta sig till Washingtons försök att säkra sjöfarten genom Hormuzsundet under Iran-kriget. Det framgår av en intervju med Daily Telegraph som Fox News hänvisar till. Trump beskrev europeernas nej som en ensidig säkerhetsgaranti: ”Vi har varit där automatiskt”, sade han, och tillade att allierade inte var ”där för oss”. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer svarade att landet är ”fullt engagerat i Nato” och kallade det historiens mest effektiva militära allians.

Den omedelbara tvisten gäller fartyg, men den underliggande affären handlar om prissättning av risk. Hormuzsundet står för ungefär en femtedel av världens oljeflöden; när Iran hotar att störa trafiken syns kostnaden först i fraktpriser, försäkringspremier och drivmedelspriser. Europa är sårbart via energiimporter och industrins insatskostnader, men Washington vill att europeiska flottor ska bära risk i en upptrappning mot Teheran som USA själv valt. När allierade säger nej gör Trumps hot om att lämna Nato själva alliansen till pant: delta i insatsen, eller acceptera att USA:s säkerhetsgaranti är villkorad.

För Natoländer är garantin inte en paroll utan en post i balansräkningen. Försvarsmaterielinköp, baseringspolitik och den politiska benägenheten att skjuta upp svåra beslut bygger på antagandet att USA förblir den självklara sista utvägen. Om medlemskapet blir en möjlighet som kan dras tillbaka för att pressa fram lydnad i andra konflikter börjar alliansen likna ett rullande avtal som omförhandlas efter varje kris. Det förändrar hur europeiska huvudstäder bör värdera program för samordnad förmåga, långsiktiga vapenköp som utformas kring amerikansk logistik, och den underförstådda ”försäkringsrabatt” på lån och investeringar som följer av att ligga inom en USA-ledd säkerhetszon.

Trumps formuleringar blottlägger också en praktisk asymmetri: USA kan trovärdigt hota att nedgradera sitt åtagande eftersom landet kan projicera makt på egen hand, medan de flesta europeiska försvar har byggts utifrån antagandet att de inte behöver göra det. I den miljön förstärks amerikansk hävstång av Europas redan tagna kostnader. Ju mer Europa har anpassat sig till en värld där Washington alltid är närvarande, desto dyrare blir det att säga nej när Washington ber om hjälp.

Trump sade att han ”inte insisterade så mycket” när han bad allierade om fartyg. Nu insisterar han med den enda tillgång som spelar roll: trovärdigheten i artikel 5.

Starmers gensvar var en principförklaring. Trumps krav var en begäran om hårdvara i en flaskhals där försäkringsbolag, inte tal, sätter tidtabellen.