Kristersson öppnar för fyrpartiregering med Sverigedemokraterna

Moderaternas partiledare och statsminister Ulf Kristersson säger att han är beredd att efter höstens val bilda en fyrpartiregering där även Sverigedemokraterna ingår. Därmed skulle SD gå från att vara stödparti till att ta formellt regeringsansvar. Vid en gemensam presskonferens med SD-ledaren Jimmie Åkesson sade Kristersson att en framtida regering skulle bestå av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och SD om Tidöpartierna får egen majoritet, enligt TT via Sydsvenskan. Åkesson, som tidigare antytt egna ambitioner, gav samtidigt öppet sitt stöd till Kristersson som statsministerkandidat.

Utspelet handlar mindre om personer än om var makten faktiskt ligger i den svenska staten. Ett upplägg med stödparti låter ett parti kräva skarpare retorik och symboliska segrar utan att behöva bära driftskostnaderna för att styra: budgetkompromisser, juridiska begränsningar, skyldigheter gentemot Europeiska unionen och den långsamma förvaltningens tröghet. Att gå in i regeringen förändrar detta. Den som får ett departement tar över maskineriet: regleringsbrev, myndighetsstyrning, utnämningar av generaldirektörer och ansvar för resultat som inte kan repareras med en presskonferens.

Invandring och integration pekades ut som områden där SD skulle få ”stort” inflytande, men Kristersson ville inte i förväg fördela vilka departement som skulle gå till vem. Den försiktigheten speglar en praktisk realitet: departement är inte bara politiska skyltfönster, utan styrpunkter i en kedja av myndigheter som genomför regler via tillstånd, upphandling, tillsynsprioriteringar och interna anvisningar. Ett parti kan skriva ett samarbetsavtal och ändå upptäcka att stora delar av vardagspolitiken formas av tjänstemän, gamla regelverk och domstolstolkningar.

Draget ändrar också förhandlingsläget inom det borgerliga blocket. Kristdemokraternas Ebba Busch kritiserade idén att låsa portföljer i förväg, en påminnelse om att mindre koalitionspartier tar betalt för sin medverkan genom att kräva kontroll över vissa områden. Liberalernas tidigare omsvängning till att acceptera SD i regeringen, som Kristersson hänvisade till som en förändring av ”de parlamentariska förutsättningarna”, tog i praktiken bort ett veto och gjorde en majoritetsregering numerärt möjlig.

För SD innebär regeringsmedverkan större hävstång men också större exponering. Väljarna kan inte lika lätt få höra att uteblivna löften stoppats av andra när partiet själv håller i pennan till departementens instruktioner och är med och fastställer budgeten. För de andra partierna kan ett SD i regeringen säkra majoriteten, men det samlar också ansvaret för utfall som ofta avgörs i byråkratin snarare än i regeringsförklaringen.

Valet kan avgöra om SD får ett departement, men den mer varaktiga frågan är vem som kontrollerar myndigheterna morgonen efter. Det är där svensk politik brukar stelna till praktik.