Christina Kennedy: Vårdens toppar vägrar svara om privata sjukvårdsförsäkringar

Nitton av Sveriges mest inflytelserika chefer och toppföreträdare i sjukvården avstod från att svara på en rak fråga om privat sjukvårdsförsäkring, enligt en ledartext i Dagens Medicin den 1 april. Chefredaktören Christina Kennedy skriver att tidningen kontaktade personer högst upp i systemet och möttes av tystnad, undanflykter eller rena nej – men få sakliga svar.

Det uteblivna svaret är inte bara ett irritationsmoment för pressavdelningar och redaktioner. Det är ett förutsägbart utfall av hur svensk sjukvård finansieras och styrs. De flesta ledande personer i den offentliga vården konkurrerar inte om patienter på samma sätt som privata aktörer gör, och de bär sällan direkta ekonomiska eller verksamhetsmässiga följder när köerna växer eller kapaciteten slår fel. Deras sårbarhet är i stället anseendemässig: en olyckligt formulerad mening kan bli rubrik, partipolitiskt slagträ eller startskott för intern strid. När det säkraste draget är att säga ingenting blir tystnad ett rationellt grundval.

Privat sjukvårdsförsäkring ligger mitt i detta anseendeminfält. I ett skattefinansierat system som i praktiken liknar ett monopol framstår varje erkännande av att försäkrade kan köpa sig tid som ett medgivande att den offentliga kön inte bara är en tillfällig propp, utan en inbyggd funktion. Samtidigt är det riskabelt att förneka försäkringarnas roll, eftersom produkten i stor utsträckning är en anpassning till åtkomstproblem som väljare och arbetsgivare ser dagligen. Arbetsgivare köper försäkringar för att minska frånvaro och osäkerhet; enskilda köper dem för att försäkra sig mot väntan, inte mot själva vårdräkningen. Därmed handlar försäkringsdebatten mindre om ”parallella system” som idé, och mer om hur knapphet faktiskt fördelas när politiken insisterar på lika tillgång samtidigt som budgetar tvingar fram ransonering.

Ledaren pekar också på en andra dynamik: vårdens chefer förväntas ofta bedriva politik utan att ha politiska mandat. Regioner, myndigheter och offentligt ägda vårdgivare ska både försvara en modell och leverera resultat inom den. När frågan rör legitimitet – vem som får vård först, och varför – kräver svaren avvägningar som systemets formella språk gärna undviker. Det är enklare att låta folkvalda tala om principer och låta tjänstemän tala om processer.

Kennedys underliggande fråga – om journalister kan kräva svar av ”mäktiga” personer – landar i ett konkret faktum: den svenska sjukvårdshierarkin kan avstå från att förklara sig och ändå behålla finansiering, uppdrag och positioner. Kön fortsätter under tiden att ge svaret i praktiken.