Andreas Rågsjö Thorell: Partier gör matprisernas uppgång till teater

En glass i handen och ett löfte om billigare mat är tacksam politik när det som faktiskt driver priserna är svårare att fånga på bild. I en krönika publicerad den 31 mars skriver Resumés tillförordnade chefredaktör Andreas Rågsjö Thorell att svenska partier gör matpriserna till teater: man jagar synliga skurkar i stället för att förklara det mindre synliga maskineriet bakom prisnivåerna.

Rågsjö Thorell beskriver hur både regering och opposition gärna följer samma manus: peka ut en skyldig som allmänheten redan misstänker, och presentera sedan en åtgärd som ser ut som handling vid kassan. Dagligvarukedjor som Ica blir bekväma måltavlor eftersom de är välkända, koncentrerade och lätta att kalla till utfrågningar eller skälla ut i sociala medier. En justering av mervärdesskatten eller en offentlig åthutning ger en ren berättelse om före och efter, även när de underliggande kostnadstrycken ligger tidigare i kedjan: energi, transporter, räntor och en svagare valuta.

Krönikans kärnpåstående är att det kan vara billigare att ”vinna” nyhetsdygnet än att lösa problemet. När politiker förklarar prisökningar med företagsgirighet slipper de ta ansvar för politiska beslut som driver upp insatskostnaderna: elprissättning, bränslebeskattning, regleringar och de samhällsekonomiska följderna av finans- och penningpolitiska val. De slipper också den obekväma omständigheten att konkurrensen i handeln redan pressar marginalerna i många varugrupper, samtidigt som staten själv driver kostnader genom skatter och efterlevnadskrav.

Det finns dessutom en praktisk fördel med symboliska ingripanden: nackdelarna kommer senare och sprids ut. Om politiskt tryck leder till mindre förpackningar, sämre utbud, lägre kvalitet på ersättningsvaror eller mindre investeringar i logistik syns kostnaderna som friktion och gradvis försämring, inte som en tydlig post i en budget. Den politiska vinsten är däremot omedelbar: en minister kan fotograferas när han eller hon ”gör något” åt priserna, och måltavlan kan hållas upptagen med att försvara sig.

Resumés text kopplar detta till ett bredare mönster i svensk politik: åtgärder väljs för att de går att kommunicera. En ”seger” definieras som ett delbart ögonblick, inte som en mätbar förbättring. I den miljön blir matpriserna en scen där partier tävlar om att se hårdast ut mot den närmast till hands stående aktören.

Krönikan landar i en enkel asymmetri: politiker kan nämna en livsmedelskedja i dag, men de kan inte fotografera en valutaförsvagning, en energichock eller en växande stapel av regleringskostnader. Glassen är enklare.