Oxfam varnar för triljoner gömda i skatteparadis, välgörenhetsorganisationen uppskattar undanhållen förmögenhet till drygt 3,5 biljoner dollar och vill se förmögenhetsskatt samt hårdare regler för utlandsupplägg, brittiska parlamentets revisorer konstaterar samtidigt att skattemyndigheten inte ens vet hur många miljardärer landet har

Bilder

The commercial district of Panama City. The Oxfam report on offshore wealth marks 10 years since the Panama Papers investigation into tax havens. Photograph: Martin Bernetti/AFP/Getty Images theguardian.com

Oxfam hävdar att världens superrika kan ha gömt upp till 3,55 biljoner dollar för skattemyndigheter. Uppgiften, som återges av Guardian, används för att blåsa liv i kraven på en särskild förmögenhetsavgift och hårdare regler för tillgångar i utländska upplägg.

Välgörenhetsorganisationen lutar sig mot forskning av ekonomer, däribland Gabriel Zucman och EU:s skatteobservatorium. Oxfam uppskattar att den totala förmögenhet som hålls utomlands steg till 13,25 biljoner dollar år 2023. Enligt rapporten har det automatiska informationsutbytet som infördes 2016 minskat andelen utlandsförmögenhet som kan hållas dold, men omkring 3,55 biljoner dollar kan fortfarande vara avskärmade från skattemyndigheternas insyn. Det motsvarar mer än tre procent av världens samlade produktion. Oxfam hänvisar också till tidigare forskning som pekar på att mer än 2,84 biljoner dollar av denna obeskattade förmögenhet sannolikt ägs av de rikaste 0,1 procenten av hushållen.

Rapporten är tajmad till tioårsdagen av Panama-dokumenten och används för att driva på mer internationell samordning. Oxfam vill se fortsatta samtal i Förenta nationerna om ett ramverk för skattesamarbete och att den gemensamma rapporteringsstandarden byggs ut till fler länder.

I praktiken tenderar varje nytt ”stängande av kryphål” att komma som en ny rapporteringsskyldighet. Banker och kapitalförvaltare bygger system för efterlevnad, stater utökar register och gränsöverskridande datautbyte blir vardag. De rikaste hushållen kan samtidigt köpa skräddarsydda upplägg och juridiska specialistteam, medan mindre företag och vanliga sparare möter standardiserad granskning, blankettbörda och sanktioner vid misstag. Incitamenten blir därmed sneda: staten jagar synlighet och kontroll, inte nödvändigtvis effektivitet, och kostnaderna vältras över på dem som saknar resurser att anpassa sig.

Den brittiska vinkeln visar den politiska gångvägen. Enligt Guardian uppmanar Oxfam Labour att gå längre efter att finansministern Rachel Reeves höjt skatten på kapitalvinster, infört ett påslag på kommunalskatten för bostäder värda mer än två miljoner pund och avskaffat systemet för så kallade ”icke hemmahörande”. Institutet för finanspolitiska studier har dock argumenterat för att det kan vara bättre att reformera befintliga förmögenhetsskatter, såsom kommunalskatten och kapitalvinstbeskattningen, än att skapa en ny årlig förmögenhetsskatt.

Samtidigt kvarstår statens mest grundläggande inventeringsproblem. Underhuset i Storbritannien har via sin kommitté för offentliga räkenskaper kritiserat skattemyndigheten för att inte veta hur många miljardärer det finns i landet.

Oxfams rubrik är biljoner som göms utomlands.

Parlamentets egen granskare säger att skattemyndigheten inte ens kan räkna dem den vill beskatta.