Storbritannien samlar över 30 länder i videomöte om Hormuzsundet

Fler än 30 länder deltar på torsdagen i ett brittiskt värdskap för ett digitalt möte om hur sjöfarten genom Hormuzsundet ska kunna återupptas efter iranska angrepp och hot som i praktiken fått den kommersiella trafiken att stanna, rapporterar The Independent. Mötet leds av utrikesminister Yvette Cooper och hålls samtidigt som oljepriserna stiger och fartyg blir kvar i Persiska viken.

Deltagarlistan är i sig en karta över beroenden. I normalläge passerar ungefär en femtedel av världens olja och gas genom Hormuz. Europas sårbarhet handlar dock mindre om geologi än om politiska val under årtionden: krympande inhemsk produktion, långsamma tillståndsprocesser för ny infrastruktur och en energiomställning där driftsäkerhet ofta behandlats som en bisak. När flaskhalsen stängs kan europeiska regeringar inte trolla fram ersättningsvolymer; de kan bara bjuda upp priserna, subventionera hushåll eller vädja till andra att öppna farleden.

Mötet blottlägger också ett klassiskt samordningsproblem. Alla importländer tjänar på fri passage, men kostnaderna för att skapa den – sjöeskorter, minsvepning, uthållig övervakning, regler för våldsanvändning och den politiska risken för upptrappning – faller på den som först och mest sätter in resurser. Keir Starmer sade enligt The Independent att militära planerare från ett ospecificerat antal länder ska mötas ”när striderna har upphört” för att arbeta med sjöfartsskydd, en tidsplan som i praktiken medger att inget land vill vara det som prövar Irans sjömålsrobotar, drönare, snabba anfallsbåtar och minor medan kriget pågår.

Förenta staterna deltar inte. Donald Trump har offentligt hävdat att det inte är Amerikas uppgift att säkra vattenvägen och uppmanat allierade att ”skaffa er egen olja”, skriver The Independent. För Europa är frånvaron själva budskapet: medlemskap i Atlantpakten innebär inte automatiskt att Washington vill stå för säkerheten i varje sjöled som europeiska ekonomier byggt sitt välstånd på. Storbritanniens parallella försök att sätta samman ”koalitioner” för Ukraina och nu Hormuz är delvis ett demonstrationsprojekt riktat mot USA – ett försök att visa, enligt europeiska huvudstäders egen berättelse, att man kan organisera sig utan amerikanskt befäl.

Men de verktyg Europa faktiskt kan bidra med är begränsade och dyra. Sjöeskorter kräver fartyg, besättningar, ammunitionslager och basering; försäkringsmarknaderna prissätter risken snabbare än diplomater hinner förhandla fram kommunikéer; strategiska reserver köper tid men öppnar inga farleder. Även en tillfällig statlig garanti för krigsriskförsäkring flyttar notan till skattebetalarna, samtidigt som den underliggande sårbarheten består.

Enligt The Independent har 35 länder redan undertecknat ett uttalande där Iran krävs på att upphöra med försök att blockera sundet och där man lovar att ”bidra till lämpliga insatser”. Den praktiska frågan – vem bidrar med vad, och under vems befäl – har skjutits på framtiden till ”möten på tjänstemannanivå”.

Just nu är Europas plan ett videosamtal, ett gemensamt uttalande och ett löfte att tänka på sjöfartens säkerhet när skotten tystnat.