18-åring i Malmö erbjuds 10 000 kronor för att kasta handgranat mot lägenhet
Säger sig inte veta att målet är väns hem och skadar väns pappa och syster, sprängdådets ekonomi visar hur uppdrag styckas till okunniga engångsarbetare medan grannskapet betalar priset
Bilder
En polis undersöker fönstret på den attackerade lägenheten. Bild: Patrick Persson
Patrick Persson
En 18-åring i Malmö erbjöds 10 000 kronor för att kasta en handgranat in genom ett lägenhetsfönster. Enligt Sydsvenskan uppgav han senare i förhör att han inte visste att hans vän bodde i den utpekade lägenheten – samtidigt som vännen pappan och systern var hemma och skadades i sprängningen.
Det som sticker ut är inte vapnet utan prislappen. Tio tusen kronor är inga ”stora pengar” i den mening som brukar förknippas med tung kriminalitet; det är en summa som passar en tonårings korta tidshorisont och en rekryterares budget för förbrukningsbar arbetskraft. Själva uppdraget kan dessutom delas upp i roller – någon väljer adressen, någon ordnar granaten, någon står för transporten, någon rekryterar kastaren – så att den som tar den största personliga risken med trovärdighet kan hävda okunnighet om motiv, offer och till och med de sociala band som gör dådet självdestruktivt. Den uppdelningen försvårar också polisarbete: varje deltagare kan leverera en smal berättelse, och kedjan blir en rad svaga länkar i stället för en tydlig beställare.
Fallet visar också varför ”jag visste inte” blir en fungerande försvarslinje i Sveriges sprängningshushållning. Om kastaren får ett fast arvode och hålls borta från planering och måltavleval kan han hävda att han var en budbärare snarare än en angripare med avsikt mot bestämda personer. Rekryterarna tjänar på den oklarheten eftersom den minskar risken att en gripen tonåring kan lämna användbara uppgifter om vem som beställde dådet. Samtidigt är kostnaderna konkreta och lokala: krossade fönster, trauma, skador, utryckningar – och den långvariga rädsla som läggs på grannar som inte haft något med konflikten att göra.
Sydsvenskan skriver att pappan, som skadades i explosionen, frågade vilken sorts samhälle som gör att barn kan överväga att döda för några tusenlappar. Den mer praktiska frågan är varför det finns en marknad där en handgranat kan levereras till ett bostadshus och en okvalificerad entreprenör kan hyras in för att använda den med minimal kännedom om målet.
I den här händelsen säger den som fick betalt för att kasta granaten att han inte visste att han angrep sin egen väns hem. Granaten behövde inte veta det heller.