Arvid Lunnemark: Svensk politik hinner inte beskatta AI-förmögenheter

Två grundare av det svenska företaget Lovable, som utvecklar tillämpningar med artificiell intelligens, uppges ha gått från att redovisa liten eller ingen svensk löneinkomst till att sitta på pappersvärden om omkring 15 miljarder kronor vardera, sedan bolaget värderats till cirka 60 miljarder. I en debattartikel i Aftonbladet hävdar Arvid Lunnemark att detta inte i första hand är en skatteaffär, utan ett problem med tid och rättsområde: förmögenheten skapas och bokförs snabbare än svensk politik hinner reagera, och ofta utom räckhåll för svensk beskattning.

Lunnemark ställer ”gammal” svensk rikedom – uppbyggd under årtionden via utdelningar, arv och inhemska institutioner – mot vad han kallar ”exponentiell” rikedom från artificiell intelligens, som kan präglas på månader genom riskkapitalrundor och marknadens stämningslägen. Det politiska maskineriet är byggt kring årsvisa skatteperioder, långdragna utredningar och fyraåriga valcykler; värderingar i denna sektor är, av konstruktion, inte det. När väljare och lagstiftare väl har enats om vad frågan ens är, kan tillgångarna redan ha paketerats, flyttats eller säkrats i andra rättsområden. Sverige kan ha bidragit med skolgång, infrastruktur och den sociala tillit som gör det lättare att bygga företag, men ändå fånga lite av uppsidan när grundare och ägarförteckningar i juridisk mening finns någon annanstans.

Den mer långtgående poängen i texten handlar dock om makt, inte skatteintäkter. Traditionella förmögenheter köper inflytande långsamt – genom donationer, påverkansarbete, styrelseplatser och ägande i massmedier. Förmögenheter i denna sektor kan komma med en annan sorts hävstång redan från första dagen: kontroll över system som placerar sig mellan medborgare och information, varor och tjänster. I den världen är den knappa insatsvaran inte idéer – många är billiga att efterlikna – utan beräkningskapacitet, spridningskanaler och de strypunkter som avgör vem som får sätta system i drift i stor skala. Upphandlingsregler, tillstånd, säkerhetskrav och tillgång till plattformar blir grindvakter; den som har råd med jurister, granskare och molnräkningar kan göra ”ansvarsfull driftsättning” till ett inträdeshinder.

Där återkommer staten i berättelsen. Om konkurrensfördelen flyttar från att bygga bättre modeller till att säkra tillstånd, kontrakt och myndighetsgodkännanden blir politisk åtkomst en insatsvara i affären. I praktiken kan de största etablerade aktörerna behandla regelefterlevnad som en fast kostnad och samtidigt driva på för att göra den obligatorisk för alla andra. Mindre företag, utvecklare av öppen källkod och nya utmanare möter motsatsen: samma regelverk blir existentiellt.

Lunnemarks exempel är svenska, men mönstret känns igen från andra branscher: när en marknads flaskhals blir certifiering och offentlig upphandling, gynnas de företag som är bäst på att navigera staten, inte nödvändigtvis de som är bäst på att tjäna användarna. Artificiell intelligens pressar ihop tidslinjen. Den pressar också ihop avståndet mellan rikedom och auktoritet.

Lovables värdering kan stiga eller falla med nästa finansieringsrunda. Den politiska kalendern rör sig inte.