Kuba friger över 2 000 fångar

Kuba meddelar att mer än 2 010 fångar ska friges i en ”humanitär och suverän” gest, enligt statstidningen Granma. Tidpunkten är knappast slumpmässig: Havanna för samtal med Washington samtidigt som öns bränsle- och elkris fördjupas. Beskedet kom bara dagar efter att ett ryskt tankfartyg levererat omkring 100 000 ton råolja till Kuba, en leverans som Vita huset enligt El País beskrev som tillåten av humanitära skäl snarare än som en förändring av sanktionspolitiken.

Frigivningen marknadsförs som nåd för ”unga människor, kvinnor, vuxna över 60”, utlänningar och kubaner bosatta utomlands som närmar sig slutet av sina straff. Men staten har inte publicerat namn, tidplan eller tydliga urvalskriterier, utöver svepande hänvisningar till ”gott uppförande” och hälsa. Den oklarheten är central, eftersom Kubas fängelsesystem länge blandat vanliga brottmål med politiska åtal där töjbara rubriceringar som ”störande av den allmänna ordningen” eller ”bristande respekt” används. Dessutom har tidigare massbenådningar sammanfallit med diplomatiska ögonblick, som påve Franciskus besök 2015.

En extern granskare menar att dagens frigivning mindre är en politisk eftergift än en åtstramningsåtgärd. Javier Larrondo, som leder organisationen Prisoners Defenders, säger till Breitbart att hans nätverk av anhöriga inte identifierat en enda frigiven politisk fånge och beskriver åtgärden som en rutinmässig ”tömning” av fängelser för att sänka kostnaderna när pengar och bränsle tryter. Breitbart noterar att Kubas eget uttalande listar kategorier som undantas från benådning, däribland brott mot ”auktoritet” – en etikett som ofta används för att fängsla oliktänkande.

Samtidigt får samma låsning mellan USA och Kuba en annan, tystare följd: kubaner som avlägsnas från USA förs i praktiken över till Mexiko med svag rättslig ställning och få handlingsvägar. I Tapachula vid Mexikos sydgräns rapporterar El País att deporterade kubaner – vissa äldre, vissa med årtionden av liv i Miami – sover i portgångar, är beroende av informell välgörenhet och hanterar handlingar på fel språk medan de försöker nå familjer som blivit kvar. En federal domare i USA hänvisade till en ”oskriven överenskommelse” enligt vilken det amerikanska departementet för inrikes säkerhet deporterat omkring 6 000 kubaner till Mexiko det senaste året, något lokala myndigheter i Chiapas uppger kom utan förvarning eller instruktioner.

Mexikos roll som en faktisk ”säker tredje stat” flyttar USA:s verkställighetskostnader söderut, men skapar också en grupp människor som Washington säger sig inte kunna skicka till Kuba eftersom avlägsnandet är ”opraktiskt, olämpligt eller omöjligt”. Samtidigt har Mexiko inte tydligt förklarat varför Tapachula och Villahermosa används som mottagningsplatser. Aktivister driver nu krav på humanitära viseringar för de deporterade – dokument som skulle möjliggöra rörelse och arbete – eftersom gränsstaden annars blir ett väntrum utan utgång.

Kubas regering kan alltså utlysa en massfrigivning utan att namnge vilka som släpps, medan kubaner som utvisas från USA kan lämnas i södra Mexiko utan att någon skriftlig överenskommelse läggs fram offentligt. I båda fallen blir pappershanteringen själva maktmedlet: den som kontrollerar dokumenten avgör vem som får förflytta sig, vem som får arbeta och vem som blir kvar i limbo.