Två ugandiska bönder stämmer oljebolag i London om Östafrikas råoljeledning

Två ugandiska bönder har lämnat in en stämningsansökan vid High Court i London. De kräver skadestånd och ett föreläggande kopplat till den Östafrikanska råoljeledningen, ett 1443 kilometer långt projekt som ska föra råolja från Ugandas Lake Albert-område till Tanzanias hamn i Tanga. I stämningen pekas TotalEnergies och China National Offshore Oil Corporation (CNOOC) ut, projektets ledande utvecklare. Bönderna hävdar att markinlösen och byggplanering har skadat deras försörjning och att drabbade samhällen saknar verkningsfulla lokala rättsmedel, enligt Inter Press Service.

Processen kommer i ett läge där projektets tillskyndare försöker hålla en lång, statsberoende kedja igång. Uganda behöver ledningen för att kunna göra pengar på olja som annars är instängd utan kust. Tanzania vill ha transitavgifter och följdinvesteringar. Utvecklarna behöver i sin tur långivare och försäkringsgivare som är villiga att finansiera en uppvärmd ledning som korsar våtmarker, jordbruksmark och skyddade områden. Inter Press Service uppger att kärandena säger att ersättningar har dröjt eller varit otillräckliga och att begränsningar kring ledningskorridoren har minskat deras möjlighet att använda sin mark. De vill att London-domstolen ska hålla moderbolagen ansvariga för skador kopplade till dotterbolag och entreprenörer som verkar på plats.

Råoljeledningen har i åratal varit omstridd av lokala invånare och internationella miljögrupper, men valet av domstol är poängen. En domstol i London kan tvinga fram utlämning av handlingar, sätta tidsfrister och utdöma rättegångskostnader på ett sätt som processer på distriktsnivå i Uganda och Tanzania ofta inte kan. Det skapar också ett annat slags tryck på finansiärerna: banker och exportkreditorgan som kan stå ut med politisk risk kan vara mindre bekväma med processrisk som fäster vid moderbolaget. Det är betydelsefullt för ett projekt som upprepade gånger har försenats av svårigheter att få extern finansiering, där förmågan att samla lån i syndikat och få fram försäkringar är lika viktig som själva ingenjörsarbetet.

Fallet visar också hur stora infrastrukturprojekt i delar av Afrika ofta blir till: staten upplåter korridoren, ordningsmakt och tillstånd; privata företag tillför kapital och kunnande; och de människor som förlorar mark eller tillgång till vatten får förhandla med flera lager av underentreprenörer. När ersättningar dröjer hamnar kostnaden hos hushåll som inte kan sprida riskerna bort från en enda jordlott. När tidplaner spricker tenderar kostnaden att i slutänden bäras av skattebetalare genom omförhandlade villkor, nya garantier eller politiskt tryck för att ”strategiskt” få projektet i mål.

En domstol i London kan inte dra om en oljeledning, men den kan tvinga bolagen bakom projektet att prissätta lokal skada som en risk i balansräkningen snarare än ett problem för informationsavdelningen. För två bönder i västra Uganda har tvisten färdats mer än 6000 kilometer från ledningssträckningen till rättssalen där nästa tidsfrist nu kommer att sättas.