USA räddar andra besättningsmannen från nedskjutet F-15E-plan över Iran
Trump utropar luftherravälde efter tre dygns jakt medan Iran utlovar belöning för tillfångatagande, räddningsinsatserna kräver helikoptrar och massiv lufttäckning som själva drar på sig beskjutning och gör varje nedskjutning till ny upptrappning
Bilder
A missing U.S. service member who was shot down in Iran has been rescued, Donald Trump has announced (POOL/AFP via Getty Images)
POOL/AFP via Getty Images
The desperate race to find the F-15 crew member, a weapons system officer, had been ongoing for almost three days after the aircraft was shot down Friday while undertaking military operations in Iran. The pilot of the aircraft was successfully rescued Friday (AP)
independent.co.uk
En andra besättningsman från ett amerikanskt jaktbombflygplan av typen F-15E som sköts ned över Iran har räddats efter nära tre dygn på marken, uppgav president Donald Trump i ett nattligt inlägg på Truth Social.
Enligt The Independent var den saknade flygaren en vapensystemofficer med överstes grad; piloten hade räddats tidigare. Iransk statlig television hade samtidigt utlovat en belöning för uppgifter som ledde till att flygaren kunde gripas, medan Vita huset under sökinsatsen höll sina offentliga kommentarer på ett minimum.
Själva räddningspåståendet är mindre intressant som en moralhöjande episod än som en inblick i hur långt kriget redan har expanderat. En nedskjuten flygbesättning hämtas inte hem med retorik: det kräver flygplan som kan hålla luftrum, tankflyg som kan hålla dem kvar, elektronisk krigföring som kan blända radar, och helikoptrar som måste korsa terräng där även eld från handeldvapen kan bli en politisk kris. The Independent rapporterar att iransk eld under fredagens tidigare upphämtning träffade en amerikansk helikopter med den först räddade piloten och sårad personal; ett A-10-flygplan som anslöt till insatsen besköts också, och dess pilot sköt ut sig över Persiska viken och räddades.
Trump beskrev de två räddningsinsatserna som bevis på ”överväldigande luftherravälde” över Iran. Men samma uppgifter pekar på något mer prosaiskt: om helikoptrar träffas och flygplan tvingas till utskjutning är luftläget tillräckligt omstritt för att varje räddning blir en skräddarsydd operation med reell risk för förluster. Den risken är asymmetrisk. För Washington blir en tillfångatagen flygare omedelbart en gisslan med namn, ansikte och mediecykel; för Teheran kan även en enda fånge bli ett påtryckningsmedel i framtida förhandlingar om eldupphör eller sanktioner.
Episoden visar också varför krig som börjar med långräckviddiga anfall tenderar att samla på sig närstridsuppdrag. När flygplan flyger dagliga uppdrag stiger sannolikheten för nedskjutningar; när en nedskjutning inträffar skapar den politiska pressen att ”ta hem dem” räddningsinsatser djupt inne på fiendens territorium; och när dessa räddningar kräver masserat luftskydd växer konfliktens avtryck ytterligare. The Independent noterar att 13 amerikanska militärer har dödats sedan striderna började den 28 februari, en siffra som gör varje ny incident till ett prov på om upptrappningen faktiskt hanteras eller bara berättas.
Räddningen, om den bekräftas med fylligare operativa detaljer, kommer i Washington att ihågkommas som en framgång.
I Teheran kommer den också att ihågkommas som ännu ett exempel på att amerikanska flygplan och specialförband verkar inne på iranskt territorium utan någon förhandlad kanal för att hämta hem nästa som skjuts ned.