Nordamerika

Iran slår mot gasanläggning i Förenade arabemiraten trots Trumps vapenvila

Oklart startdatum gör två veckor till en siffra på papper och flyglarm fortsätter i Dubai och Doha, Hormuz sund öppnas inte med pressmeddelanden när rederier och försäkringsbolag räknar på brinnande vrakdelar

Bilder

Iran's attacks continue in the Gulf, raising questions about ceasefire Iran's attacks continue in the Gulf, raising questions about ceasefire euronews.com

Iranska anfall träffade åter mål i Persiska viken på onsdagsmorgonen, bara timmar efter att USA:s president Donald Trump utropat en två veckor lång vapenvila som påstods syfta till att åter öppna Hormuzsundet. Enligt Euronews uppgav Förenade arabemiraten att ett angrepp riktats mot gaskomplexet i Habshan. Efter att luftförsvaret ingripit uppstod bränder, två emiratier och en indisk medborgare skadades och produktionen stoppades. Bahrain rapporterade också nya explosioner samt tidigare skador i Sitra som kopplades till avvärjda drönare och nedfallande splitter.

Vapenvilans första problem är formellt men i praktiken avgörande: varken Washington eller Teheran angav offentligt när den började gälla. Det är ingen petitess i en region där flyglarm, omdirigerade flyg och nedstängda raffinaderier omedelbart slår igenom i prisbildningen. Euronews-reportrar i Dubai beskrev upprepade flyglarm och ”förnyad daglig försvarsverksamhet med stridsflyg” över staden; i Doha var avvärjningssmällarna så kraftiga att byggnader skakade och inkommande flyg leddes tillfälligt om. En vapenvila som inte kan tidsbestämmas kan heller inte prissättas, och då går de kommersiella systemen – fraktplaner, försäkringsskydd, bränsleinköp – per automatik över till värsta antagande.

Det andra problemet är att vapenvilan är smalare än kriget omkring den. Enligt Euronews stödde Netanyahus kansli Trumps beslut att pausa anfall mot Iran i två veckor, men skilde uttryckligen detta från Israels kampanj mot Hizbollah i Libanon. Där uppstår ett välkänt kryphål: om en front fryses medan en annan fortsätter, blir de aktörer som är mest utsatta för vedergällning – gulfstater som härbärgerar amerikanska tillgångar och energiinfrastruktur – ändå sittande med risken. Habshan-händelsen visar hur det ser ut i praktiken: även ”lyckade” avvärjningar kan stänga anläggningar när bråte faller på känslig utrustning.

Hormuzsundet är överenskommelsens utlovade pris, men också Irans mest trovärdiga påtryckningsmedel. Vapenvilan framställs som att den ska öppna en flaskhals, men anfallen understryker att öppnandet inte är en strömbrytare en president slår om. Det är en kedja av privata beslut hos rederier, försäkringsgivare och befraktare som inte seglar på pressmeddelanden. I Persiska viken är kostnaden för att ha fel en nedbränd anläggning, en fastlåst last eller en besättning som vägrar gå till sjöss igen.

På onsdagen stoppade Förenade arabemiraten produktionen i Habshan efter bränder som orsakats av nedfall från avvärjt angrepp, samtidigt som invånare i Dubai och Doha fick nya flyglarm. Vapenvilan beskrevs fortfarande som ”två veckor” lång, medan regionens mest värdefulla infrastruktur redan drevs under varningar om nya angrepp.