USA:s armé skickar drönarvärnssystemet Merops till Mellanöstern
Största utbildningssatsningen hittills ska skydda baser under Iran-kriget när billiga drönare förbrukas i mängd, brist på utbildad personal och ledningskapacitet blir flaskhals medan Europa fastnar i långsamma upphandlingscykler
Bilder
USA:s armé har fört in dussintals Merops-system för drönarbekämpning till Mellanöstern för att bredda luftförsvaret för förband som verkar under kriget med Iran. Enligt Business Insider kombineras införseln med en utbildningsinsats på plats, som armén beskriver som dess hittills största satsning på utbildning i drönarbekämpning.
Åtgärden speglar hur snabbt anfallsekonomin har förändrats. Små drönare och kringströvande ammunition är numera så billiga att de kan förbrukas i mängd, medan det traditionella svaret – dyra luftvärnsrobotar och bemannade patruller – äter upp både budgetar och lager. I praktiken förväntas befälhavare skydda flygfält, logistikknutar och bostadsområden mot mål som kan byggas av kommersiella delar, flygas av operatörer med begränsad utbildning och avfyras från spridda platser.
Merops ingår i en bredare familj av verktyg mot obemannade luftfarkoster: sensorer som upptäcker låga och långsamma mål, störsändare och andra metoder inom elektronisk krigföring som bryter förbindelser, samt verkansmedel med fysisk verkan när störning misslyckas. Det nya är inte att tekniken finns, utan den skala på vilken armén säger sig behöva lära soldater att använda den, och den hastighet med vilken materiel förs fram. Att öva på en bakre bas är en sak; att utbilda samtidigt som flygplan startar och drönare jagas är en annan.
Upptrappningen pekar också på en begränsning i andra led: personal. Drönarbekämpning är ingen förmåga man ”ställer in och glömmer”. Systemen kräver operatörer, underhåll, tydliga regler för våldsanvändning och ständig samordning med den lokala luftrumsledningen så att egna luftfarkoster inte misstas för fientliga. När utplaceringarna växer kan flaskhalsen bli utbildad personal och ledningskapacitet snarare än själva utrustningen.
För europeiska allierade som följer utvecklingen från sidan handlar lärdomen mindre om ett enskilt system och mer om verkligheten i anskaffning. Drönarhot förändras snabbare än fleråriga upphandlingscykler, och kostnaden för anpassning faller på den militär som faktiskt befinner sig på plats. USA kan snabbt föra in materiel och instruktörer i en krigszon; de flesta europeiska styrkor kan det inte.
Arméns svar, åtminstone tills vidare, är att skeppa Merops-systemen och lära soldater att använda dem där drönarna redan flyger.