Elnaz Baghlanian: Riksdagen ger Reza Pahlavi skenmandat som Irans oppositionsledare
KD och SD bjuder in prinsen för att göra en ledarlös frihetsrörelse begriplig i svensk partipolitik, talarstolen kan inte kontrollera stödet i Teheran men kan ändå tillverka representativitet
Bilder
Polis utanför Utrikesdepartementet vid Gustav Adolfs torg. Reza Pahlavi har bjudits in att tala i riksdagen på måndag. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Mohammad Reza Pahlavi, Shahen av Iran på besök i Sverige 1960. Vid ankomsten togs denna officiella bild. Översta raden, fr v, Prinsessan Birgitta, prins Bertil, prins Wilhelm, prinsessan Margaretha. Nedersta raden, fr v, drottning Louise, Shahen av Iran, kung Gustaf VI Adolf, prinsessan Sibylla. Foto: Pressens Bild/TT
Foto: Pressens Bild/TT
Reza Pahlavi väntas tala i Sveriges riksdag efter en inbjudan från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, rapporterar SVT. Han framställer sig som en möjlig ledare för en övergångsmyndighet i Iran. Samma vecka skriver Dagens Nyheters kulturskribent Elnaz Baghlanian att inbjudan inte bara ger en röst åt en iransk oppositionsfigur, utan i praktiken tillverkar representativitet åt en rörelse som avsiktligt saknat ledare.
Baghlanians huvudpoäng är att protesterna inne i Iran tidigare i år var antiauktoritära, inte monarkistiska. Demonstranterna krävde frihet och ett slut på förtrycket, inte att en dynasti skulle återupprättas. Det gör rörelsen svår att omsätta i västerländsk politik, där legitimitet ofta uttrycks genom igenkännbara ledare, partier och ”motparter” som kan bjudas in, fotograferas och citeras. En prins, konstaterar hon, löser det praktiska problemet.
Hon placerar den svenska inbjudan i ett välkänt mönster: personer i exil kan bli begripliga ersättningar för komplicerade inhemska koalitioner. Baghlanian pekar på Irak efter invasionen och Afghanistan efter talibanernas fall, där yttre välsignelse inte omvandlades till varaktig inre auktoritet. Risken är inte att Pahlavi får tala, utan att en talarstol i riksdagen förvandlar synlighet till ett underförstått mandat.
Det historiska arvet är en del av resonemanget. Shahens styre var, skriver Baghlanian, en auktoritär stat med censur, politiska fångar och en säkerhetstjänst som anklagats för tortyr. Revolutionen 1979 var, oavsett vad som följde, också ett uppror mot den ordningen. Att behandla monarkin som ett rimligt demokratiskt verktyg år 2026 kräver därför att man skriver om vad upproret handlade om — och snävar in en bred antiauktoritär impuls till ett enda varumärkessatt alternativ.
Den svenska partipolitiken är inte en bisak. Baghlanian noterar att inbjudan kommer från KD och SD, partier som kan signalera hårdhet mot Teheran och samtidigt ansluta sig till en enkel, personifierad berättelse om ”den iranska oppositionen”. För svenska riksdagsledamöter ger ett besök bra bilder och en kontaktpunkt; för en politiker i exil ger det institutionell legitimitet utan att behöva visa organisatorisk bärkraft inne i Iran.
På måndag talar Pahlavi i riksdagen. Kammaren kan inte pröva om han representerar någon i Teheran, men den kan ändå låna ut rummets auktoritet.