USA inleder marin blockad av iranska hamnar

USA har inlett en marin blockad av iranska hamnar, samtidigt som Washington hävdar att genomfarten genom Hormuzsundet fortsatt ska vara öppen för andra länder, enligt Guardians direktrapportering. Donald Trump säger att samtal med Iran kan återupptas i Pakistan inom ”de närmaste två dagarna”, medan frakt- och energimarknaderna redan prissätter farleden som en krigszon snarare än en handelsled.

För Gulfmonarkierna är det akuta problemet inte att välja mellan Washington och Peking, utan att hålla dörrar öppna när världens viktigaste oljehals blir en förhandlingsbricka. Som Dagens Nyheter rapporterar använde Xi Jinping ett möte med Förenade Arabemiratens ledare Mohammed bin Zayed för att presentera Kina som det stabila, förutsägbara alternativet till en amerikansk politik som kan svänga från sanktioner till militära angrepp till tidsatta ”sista-minuten-förhandlingar”. Al Jazeeras Katrina Yu, citerad av DN, konstaterar att Peking aktivt säljer in sig som motsatsen till Washington: en partner som inte kräver politisk uppslutning i säkerhetsfrågor.

Samtidigt är Kinas roll begränsad av konstruktion. Björn Jerdén vid Utrikespolitiska institutet säger till DN att Kina ”inte är en säkerhetspolitisk aktör” i regionen och att Gulfstaterna inte är på väg att ”gå från USA:s sida till Kinas sida”. Den viktiga poängen är mer finmaskig: när amerikansk makt används på sätt som höjer regionens riskpåslag blir det rationellt att fördjupa den ekonomiska relationen med den aktör som köper oljan, bygger hamnar och telekommunikationer och inte kräver att få dra med sig motparten in i skottlinjen.

Den dynamiken går igen i Irans egen handel. DN noterar att Kina är Irans största handelspartner och köper stora volymer iransk råolja trots sanktioner, medan läckt underrättelseinformation som citeras i samma artikel antyder att Peking också har stött Iran med materiel kopplad till vapen och med satellitsystem. Kina kan alltså både vara den som i praktiken rundar sanktioner och den som offentligt uppträder som fredsmäklare, eftersom det inte behöver patrullera de sjöleder som landet samtidigt tjänar på.

Europa hamnar mitt i denna triangel utan någon av sidornas hävstänger. Om störningar i Hormuz driver upp energi- och fraktkostnader kommer notan först till importberoende ekonomier. Samtidigt kräver Gulfstaternas försäkring åt Kina ingen formell ”omsvängning”; den syns i avtal, betalningssystem, infrastrukturstandarder och långsiktiga leveransåtaganden som är svåra att rulla tillbaka när de väl är på plats.

Trumps tidslinje för nya samtal – ”de närmaste två dagarna”, med Pakistan nämnt som möjlig plats – ställs mot samma fysiska realitet: oljan måste fortfarande passera ett smalt sund, och örlogsfartyg kan inte försäkra laster.

Även om fartygen fortsätter att gå har Hormuzsundet redan prissatts om som ett politiskt instrument.