Thomas Hermansson: Statliga museer kan inte räkna med privata pengar

Statens museer drog in tiotals miljoner kronor i privata donationer i fjol, men pengarna föll mycket ojämnt och ligger fortfarande långt under skattefinansieringen. En krönika av Thomas Hermansson i Ystads Allehanda, med hänvisning till en genomgång i Magasin K, visar att Nationalmuseum tog in omkring 45 miljoner kronor i donationer, samtidigt som statens anslag låg på ungefär 258 miljoner. Fyra av nio statliga museer uppges ha fått noll kronor i privat sponsring.

Den tydligaste slutsatsen är klyftan mellan institutioner som kan locka privat kapital och dem som inte kan det. Tekniska museet nämns inte som ett exempel på förlorare i sammanhanget; i stället lyfts Naturhistoriska riksmuseet fram som ”viktigt” men utan privata pengar alls. Hermansson noterar att detta lika gärna kan handla om begränsad förmåga att nå ut och be om pengar som om givarnas ointresse. Men resultatet blir detsamma: vissa museer kan bygga en parallell intäktskälla, andra blir helt beroende av den årliga budgetprocessen.

Flera museer tycks ha hittat projektformade sätt att be om pengar. Statens maritima och transporthistoriska museer ska enligt uppgifterna ha samlat in mer än 14 miljoner kronor genom ett projekt som stödde Vasamuseet. Moderna museet tog in omkring 12 miljoner för att förvärva konst. Det är inte driftbidrag som betalar löner och uppvärmning, utan riktade tillskott som kan säljas in till givare som ett konkret resultat: ett inköp, en restaurering, en särskild utställning.

Just den skillnaden sätter gränsen för regeringens uttalade ambition att ”öka den privata finansieringen av kulturen”. Privata givare tenderar att finansiera synliga, avgränsade utfall och föredrar institutioner med starka varumärken, höga besökstal och yrkesmässig insamlingskapacitet. Statliga anslag är däremot konstruerade för att betala den oansenliga basen: magasinering, konservering, forskning och en byggnad som hålls öppen även i februari.

Krönikan tecknar därmed, om än indirekt, följdverkningarna av en blandad finansieringsmodell. Museer som trovärdigt kan utlova prestige och mätbara resultat kan vinna handlingsutrymme: större köpkraft, snabbare beslut och möjlighet att göra sådant som inte ryms i stela anslag. De museer som inte kan attrahera privat kapital riskerar en växande klyfta i vad de kan erbjuda, även om deras formella uppdrag är lika nationellt.

Hermansson argumenterar för att privata pengar bör ses som ett komplement, inte en ersättning, till statlig finansiering. Siffrorna han hänvisar till talar för det: även Nationalmuseums 45 miljoner är betydelsefulla, men inte nog för att driva verksamheten.

Fyra av nio statliga museer uppges alltså ha fått noll kronor i privat sponsring i fjol.