Atlantcirkulationen ser ut att bromsa kraftigt under seklet

En ny genomgång av hur väl klimatmodellerna faktiskt stämmer med uppmätta havsdata pekar på att den atlantiska meridionala omvälvningscirkulationen, AMOC, kan bromsa betydligt mer under detta sekel än vad ”modellgenomsnittet” brukar antyda. Enligt The Guardian visar studien att de modeller som räknar med den kraftigaste försvagningen också är de som bäst återskapar verklighetens observerade havsförhållanden. Därmed snävas tidigare spann in till en uppskattad försvagning på 42–58 procent till år 2100.

AMOC är inte en enda ström utan ett samverkande system som för varmt, salt ytvatten norrut och skickar tillbaka kallare, tätare vatten söderut på djupet. Eftersom cirkulationen drivs av täthetsskillnader är den känslig för just de två faktorer som ett varmare Arktis förändrar mest: temperatur och sötvatten. Varmare ytvatten blir mindre tätt och sjunker inte lika lätt. Mer nederbörd och smältvatten späder dessutom ut salthalten vid ytan, vilket sänker tätheten ytterligare och försvagar den ”motor” som annars bildar djupvatten i Nordatlanten.

Det politiskt besvärande i resultatet är inte att det tillför någon dramatisk ny mekanism, utan att det minskar utrymmet för önsketänkande. I klimatsammanhang redovisas ofta ett brett spektrum av modellutfall, och beslutsfattare dras gärna mot mittenvärdet, särskilt när stora institutioner behöver en ”balanserad” berättelse som kan förankras i budgetar och kompromisser. Här gör studiens angreppssätt – att pröva vilka modeller som återger observerade havstillstånd – att spridningen krymper och att den ”mest realistiska” gruppen förskjuts mot den mer pessimistiska änden. Professor Stefan Rahmstorf vid Potsdaminstitutet för klimatpåverkansforskning säger till The Guardian att följden är att sannolikheten för ett avstannande inte längre framstår som ett avlägset extremfall.

Följdverkningarna är konkreta och slår olika i olika regioner. En kraftig AMOC-försvagning kan flytta var de tropiska regnen koncentreras, med konsekvenser för jordbruk i områden där stora befolkningar är beroende av säsongsregn. För Europa är avvägningen inte en enkel rubrik om ”kallare eller varmare”: The Guardian beskriver ett läge med strängare vinterkyla i Västeuropa samtidigt som risken för sommartorka ökar, ett mönster som pressar både uppvärmningsbehov och vattensystem. Effekterna på havsnivån är också ojämnt fördelade; en svagare omvälvning kan höja havsnivån kring delar av Atlantområdet genom att ändra hur oceanens massa fördelas, och enligt rapporten kan det lägga ungefär en halv till en meter ovanpå den pågående höjningen.

Studien är inte en förutsägelse om att en kollaps inträffar ett visst datum. Den handlar om vilka modeller man bör lita på när de säger olika – och den pekar ut dem som bromsar AMOC mest. Det är en annan sorts varningssignal: mindre en ny skräckbild, mer att det blir färre platser att gömma undan den i.

AMOC har kollapsat tidigare i jordens historia, och forskare har letat efter varningssignaler åtminstone sedan 2021. Det nya arbetets huvudsakliga bidrag är att det behandlar de så kallade ”värsta fall”-modellerna som de som mest liknar det hav vi faktiskt kan mäta i dag.